Till gagn

Jag har umgåtts ett par dagar med goda vänner som faktiskt har mer pengar än vett, allt enligt förnumstiga mig. Konsumtionshetsen lyser så hårt igenom. Ja, den syns ganska påtagligt utanpå med, vid eftertanke. Nya bilar av bränsletörstiga modeller, kläder med märken strategiskt placerade för att synas väl och en tillhörande dialog kring allt vad som kan köpas för slantar. Det är lätt att förminska mig själv då jag kör en gammal, risig personbil och klär mig i ordinära paltor. Därför måste jag vara stark och fast i min övertygelse om att jag inte längre vill betala dyrt för en massa saker jag verkligen inte behöver.

Att kunna köpa en finfin lya, sjysst bil och alla kapitalsaker i världen är lätt för de flesta numera. Statusmarkörerna kan alla lånas till via bank eller kreditbolag. Vad som dock kommer i fatet är alla räkningarna som ska betalas och då krävs det pengar, minsann. Och hur får jag pengarna? Går till jobbet. Jag går till jobbet vareviga dag och säljer min tid på månglarnas torg till jag är gammal, grå och bitter. Jag vill inte betala ett sådant högt pris i det långa loppet för fem minuters berömmelse här och nu!

Och min vän, som nu byggt ett makalöst, maffigt mångmiljonhus undrar om jag gillar det och jag som bara ser alla de framtida räntebetalningarna och frågar om det är värt priset - då, ska ni veta, att jag får onda ögat så som bara avundsjuk. Men jag är ju inte det, snälla, försök att förstå?

Jag vet att jag kanske skulle bli glad över att få bo i ett sådant hus. Men jag bor redan i ett hus och ett större, modernare skulle inte dubbla tillfredställelsen ens fastän prislappen är tre gånger så hög. Marginalnyttan kan aldrig besegra min önskan om mindre tid till salu i mitt liv. Jag är inte som de andra mössen som fortsätter att löpa i hjulet, utan eftertanke och mål.

Vad jag behöver är egentligen lätt att förbise - nämligen tak över huvudet, en säng, vatten, mat, elektricitet, kärlek, trygghet, förmågan och rätten att uttrycka mig och inte minst frihet. Hur många hade svarat något av detta på frågan om vad de behöver mest av allt? Som sagt, det är lätt att förbise det som anses självklart. Så när vi betalt för det som vi behöver och en del till sådant som vi vill satsar vi resterande på självständighet - i nuläget i genomsnitt 23 procent av våra inkomster - för att bestämma själva.

Ekonomisk frihet är just självständighet som leder till att jag kan spendera mer tid på sådant som jag tycker om att göra, att hitta fler värden i mitt liv och vara mer medmänniska än löneslav. Och det är till gagn för mer än mig, tro mig.

Läs även andra bloggares åsikter om Frihet, Konsumtion, Motivation, Mål, Privatekonomi, intressant?