Må bra med pengar

Att behöva må bättre kring sina pengar, är det nödvändigt? Varför är vårt förhållande till pengar så ansträngt? Vad är det som gör att vi har så svårt att samarbeta med vår plånbok?

Finansbolaget Advisa gör emellanåt intressanta undersökningar kring svenskarna och vår stress kring pengar. Nu bloggar också Karin Nordlander hos Advisa så som sparterapeut.

En terapeut har för många en negativ klang. Ungefär som om att man är sjuk i sinnet och behöver hjälp att må bättre, något som fortsatt är en aning tabu i Sverige. Men det räcker ju att titta på evighetsföljetongen Lyxfällan för att inse att väldigt många människor inte tycker om privatekonomi, inte vill ta i penningfrågor eller inse möjligheterna i en budget. En sparterapeut kan kanske bringa ordning i ens sinne kring oron skapad av pengar?

Jag har fått möjlighen att ställa några frågor till Karin och jag tog den chansen. Och de följer här. Tack på förhand, Karin.

Karin, vad är ditt bästa tips kring att hitta en balans i min konsumtion? Jag älskar ju dyra teknikprylar och de tar tid till att spara ihop. Det är ju lätt att snegla på räntefria köp?

Det är verkligen en utmaning att få balans i konsumtionen, vi blir ständigt uppmuntrade till att köpa. Och det finns ju så många roliga saker! Det är klart man vill ha dem. Men måste vi ha alla?

Om du köper på avbetalning är sakerna inte riktigt dina förrän du har gjort den sista avbetalningen. Och när det gäller teknikprylar går ju utvecklingen så snabbt, så när du väl äger saken är det antagligen dags för en ny.

Orka spara i stället? Det har en klang av präktighet men faktum är att om vi tar lån eller köper på avbetalning så blir vi bundna. Det är kanske ingenting vi går och tänker på, men någonstans i det undermedvetna ligger den där ofriheten ofta och gnager. Känslan av att ekonomin egentligen är på minus skapar ofta en diffus stress. Och stress tycker jag vi har nog av som det är…

Att jämföra sig med andra och vad de har och gör - vad kan jag göra åt detta? Att ha en fin bil, en ståndsmässig bostad och dessutom åka på semester till Barbados vill ju alla. Varför är statusmarkörer så viktiga för oss och vad kan vi göra för att ta oss ur det och få sinnesro?

Jag tror helt enkelt det bottnar i att vi har förvirrat begreppen. Vi människor vill vara lyckliga, när man pratar om det anser de allra flesta att lycka är vad som är värt att sträva efter. Men så får vi för oss att vägen till lycklig går genom att vara lyckad. (Det gör den inte, det är faktiskt nästan tvärt om.) När vi strävar efter att vara lyckade behöver vi jämföra oss. Vem har finast bil, snyggast staket, trevligast partner och mest brighta barn? Det blir en tävling som aldrig tar slut. Fokuserar vi i stället på att vara lyckliga kan vi skippa jämförandet och tävlingen. Då blir det win-win i stället – ju lyckligare du är desto lyckligare blir din omgivning.

Att göra en budget - varför vill vi inte göra det? Och hur kan vi hitta motivationen till att ägna lite tid åt en familjebudget?

Det låter lite tråkigt, det där ordet budget. Leder tankarna till begränsningar och brist på spontanitet. Jaha, om vi har gjort en budget, då får vi inte ge efter för infallet att åka till stan och köpa konstiga hattar till alla i familjen?

Och det är motigt eftersom det känns som en mer eller mindre oöverstigligt jobbig uppgift att göra budgeten. Var ska man få tag i alla siffror? Hur ska jag veta hur mycket vi handlar för i mataffären, det är ju en hundralapp här och tre hundralappar där, hur ska jag ha koll? Dessutom kan det finnas en rädsla för att komma fram till att familjen egentligen går back varje månad.

Men de flesta känner sig faktiskt rikare när de har gjort en budget. Och dessutom ökar möjligheterna till att familjen blir ännu rikare om ni vet hur situationen ser ut. Ofta 'läcker' vi pengar utan att märka det riktigt. Kanske har familjen konsumtionslån som kan samlas ihop så att avgifter och räntor minskas. Om man t.ex. konstaterar att det går galet mycket pengar på hämtmat varje månad kan det bli en motivation till att laga mat hemma lite oftare och därmed få en hel del pengar över till annat.

Att göra en familjebudget kan vara riktigt kul. Ta med barnen om de är tillräckligt stora och prata tillsammans om vad som är viktigt och vad ni skulle vilja spara till. Om alla vill ha råd med en resa till fjällen kanske alla också kan bli motiverade till att dra sitt strå till stacken. Genom att barnen får vara med, på sin nivå, får de en bättre förståelse för hur familjens ekonomiska situation ser ut och det blir roligt för dem att ta ansvar för sin del.

Konsumentverket har en bra budgetkalkyl för familjebudget. Om man inte orkar ta reda på exakt hur mycket man handlar toapapper och tandkräm för kan man använda deras schablon.

Slutligen, jag tänker ibland på hur min föräldrageneration hanterade sin privatekonomi. De löste det utan datorer, fina budgetverktyg och internetbank. De hade troligen enkla lösningar på det här med pengar. Vad ser du som den största skillnaden och utmaningen för vår generation när det gäller privatekonomi? Korta krediter eller kanske SMS-lån? Stora bolån eller möjligen obefintlig amortering?

Det kanske inte var bättre förr – men enklare var det nog. 
Jag tror att det allra knepigaste är att vi har fått ett helt annat förhållningssätt till ekonomi och konsumtion. 

Vi tror på något sätt att vi ska kunna shoppa oss ur vårt dåliga mående och självkritiken. Vi tror att vi måste ha ny trätrall på balkongen för att livet ska bli meningsfullt, ljudanläggningen bara måste bytas och vi kan väl inte stanna i Sverige hela året när alla andra åker till Thailand och Guadeloupe? 

Så i stället för att göra som föräldragenerationen som sparade först och handlade sedan, så tar vi lån – för som du säger, det är lätt att få lån. Och de marknadsförs som om de vore gratis (det är de definitivt inte, i princip alla lån är dyra när man läser det finstilta). 

Men mår vi bättre för det? Njaee. Jag tror snarare det bidrar till stress och känslan av otillräcklighet. Men vi kan, när som helst, bryta mönstret. Börja fokusera på vad som egentligen är viktigt för oss. Och ofta handlar det om saker som inte värderas i pengar – kärlek, relationer, en meningsfull vardag, och självrespekt. 

Förresten - nej sjuk i sinnet behöver man inte vara för att gå till en terapeut. Det räcker med att man har en önskan om att bli ännu mer tillfreds med livet än man redan är. Varje människa är värd att må bra. 

Tack! Karin

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Känslor, Privatekonomi, Upplevelse, intressant?