Värdet i sig

En rejäl nedgång på Stockholmsbörsen denna dag men inget jag bekymrade mig över. Mitt enda svenska bolag, Mekonomen, gick urstarkt efter kvartalsrapporten och jag ångrar att jag inte köpte mer av aktien tidigare. 21 procent upp sedan köp men jag köpte blott 28 aktier. Nåväl, så länge min portfölj fortsätter uppåt är jag tillfreds, ännu inga hack i kurvan.

Min tuffa arbetsperiod börjar nu klinga av. Fina övertidspengar kommer att ramla in under både november och december. Men det har kostat. Jag är trött och sliten, jag har försakat familj, nöjen, hobbies och återhämtning. De lediga stunder jag haft har jag hålögd legat i soffan framför TV:n eller sovit drömlöst. Inget liv i sig utan mer av ekorrhjul än vad en genomsnittlig hamster klarar av. Frukten av slitet är lite fler slantar som har ett tydligt värde då de kommer - för de har kostat på, som sagt.

Men vad är ett värde? Vem avgör det och enligt vems mätstock? Tiggaren utanför ICA värdesätter mynten hon får högt. Mina mynt i plånboken brukar hamna i ett höganäskrus i köket där de ligger tills någon behöver en femma eller en tia till kundvagn eller majblommeförsäljare. För mig börjar värdesättningen vid en hundralapp, tror jag - mindre kontanter kan konsumera utan större eftertanke. Något jag borde bearbeta mentalt, tror jag.

Jag tror också att det stora flertalet svenskar inte kopplar samman sitt dagliga arbete med sin lön i tillräckligt stor grad. Timmarna vid bandet, över bokföringen eller under motorhuven, de timmarna vi försakar för att tjäna in lönekuvertet glöms lätt bort i konsumtionsrus efter den tjugofemte dagen i månaden. Ett evigt kretslopp där för lite blir över oavsett lönenivå och intjäningsförmåga.

Jag mötte en konsult på jobbet häromdagen som lite nedstämd berättade att han nu tvingas i pension vid 66 års ålder, han som helst velar fortsätta ett tag till. Jag vet ganska väl hur kulturen ser ut på hans firma där nya, fina leasingvagnar står på parad och där personalen gärna jämför sina statusmarkörer med varandra. Sådant kostar, så klart, och har man inte samlat i ladan i tid behöver man fortsätta att jobba trots närheten till sjuttio års ålder. För mig är detta dock helt främmande. Jag struntar i statusbilar utan istället sjöng jag i duschen häromdagen när båda våra gamla skrothögar klarade sig genom besiktningen åter en gång - ren förtjänst och mer pengar till Frihetsfonden.

Intjäningsförmåga är ett intressant ord. Betydelsen är resultat före kreditförluster och det får mig att le en gnutta. I en privatekonomi med hög belåning - som kan tolkas som kreditförluster - krävs det friska, starka arbetare som förmår att dra in slantar nog för att täcka räntorna.

Men jag är av den åsikten att pengar ska omsättas, de är inget alls utan ett syfte. Att enbart samla på dem är lika meningslöst som att samla på frimärken, stenar eller kapsyler. Pengar ska omsättas så att de ger så mycket nytta det bara går, så mycket nöje och glädje de kan prestera och så som stöd och hjälp till de som behöver. Det är enbart när i tiden detta ska ske som är väsentligt att planera för. Jag säljer min tid för pengar och därför ska de värdesättas därefter. När slantar ska betalas ut ska det vara i god ordning och med planering.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, Familj, Lön, Vardag, intressant?