Lyssna

Jag vet. Jag har gjort orätt och inte lyssnat. Bara kört på och tvingat fram min vilja. Nu har det blivit dags att betala tillbaka. Kroppen har sagt sitt - halsont följt av hosta, sedan lite feber och huvudvärk, värk i leder och orkeslöshet. Jag körde på för hårt och jobbade alldeles för intensivt och under stress att jag ignorerade signalerna. Och mitt tempel kämpade på men nu har det blivit sprickor i sockel och fasad.

Det finns ingen själ och kropp utan endast en kroppssjäl eller möjligen en själakropp. De hänger ihop som siamesiska tvillingar och går du hårt åt den ena drabbas den andra med. Det finns ju de som tror att en tjugoettgrams själ susar iväg efter att hjärtat slutat slå och det vore ju trevligt med någon sorts fortsättning på resan. Men tills vidare är min kropp och min själ ängsligt omslingrade varandra och beroende av varandra på vinst och förlust.

När jag är sjuk vill jag inte träna, det är inte så bra för hälsan att jogga eller styrketräna med nedsatt immunförsvar och baselusker i blodomloppet. Men utan träning blir jag lite låg, min nacke börjar värka och rastlöshet infinner sig. Men jag får ta mitt straff, skulden är min egen.

Och fast jag är hemma för att kurera mig så kan jag inte låta bli att snegla på min telefon och se alla e-post som rullar in med med mer eller mindre akuta saker som jag borde utföra, uppgifter som ingen annan kan avlasta mig med. Jag försöker behålla ett lugn, inte minst då jag nu har högt blodtryck, men det är inte lätt när e-posten kan innehålla 'kommer du imorgon?' eller 'detta är akut!!'. Jag vet inte när jag kommer, fatta det! Jag är inte tillgänglig idag eller nu - jag - är - sjuk. Sjukskriven och borde vila. Låt mig vila.

I slutänden vet jag ändå att ingen kommer att tacka mig om jag pressar i mig värktabletter och offrar min hälsa på kort sikt för att släpa mig till jobbet och prestera därefter. Man ska vara sig själv närmst och det lär ingen potentiell arbetsgivare ge mig en guldstjärna för. Jag har sett alldeles för många som pressat sig bortom rim och reson och numera är grönsaker för arbetsmarknaden - de förmår inte prestera längre eller knappt ens ta sig ur sängen ibland.

Eftersom jag behöver arbeta, än så länge, för familjens uppehälle så gäller det att kunna hålla ut, att bibehålla ork och förmåga. Därför måste jag lyssna på kroppen och agera därefter. Arbetslivet är inget hundrameterslopp utan snarare ett maraton.

Läs även andra bloggares åsikter om Ansvar, Arbete, Avkoppling, Balans, Det som är livet, intressant?