Det brister

Det sägs att det finns en outtalad rangordning när det gäller sjukdomar och skador. Vissa av dem är det helt i sin ordning att tala om, eller till och med skryta om, till exempel löparknä eller muskelbristningar på grund av idogt tränande, eller sjukdomar som väcker vår medkänsla så som hjärtproblem eller ryggskador. Dessa kallas för A-sjukdomar. B-sjukdomar är de som vi endast berättar om för våra närmaste vänner eller familj - så som depression och cancer. Och sedan så finns det C-sjukdomarna som vi helst inte alls berättar om - könssjukdomar, potensproblem och hemorojder.

Camilla Lif, som är präst i Stockholm, berättade i Tankar för dagen att det nog finns en liknande skala för mänskliga brister och tillkortakommanden. A-brister är de som vi exempelvis talar om på en anställningsintervju då vi ombeds att berätta om våra dåliga sidor - att man är för snäll eller att man har svårt att säga nej. Klädsamma brister som egentligen är mer av egenskaper.

B-brister är sådana som män, fruar och barn får se - att man är slarvig, svekfull eller självupptagen. Att man har dålig karaktär när det kommer till vispgrädde eller sprit. Även bland B-brister finns det utrymme för romantiserande. Så som att ett häftigt humör eller svartsjuka kan ursäktas med att man är passionerad.

Men C-bristerna finns det inga sånger skrivna om och är sådant vi knappt vill kännas vid. Vår falskhet, vår elakhet och vår girighet. C-brister saknar ursäkter.

Jag tror att vi alla brister. Förhoppningsvis mest på plats A eller B. Men ibland syns även C-brister till. Det är nyttigt att försöka betrakta sig själv emellanåt och sätta betyg på vad som brister. Det går egentligen inte att ursäkta sig för allt det som brister. Elakhet är som hemorojder, girighet som klamydia - inget att skryta med.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Känslor, Livet, Välmående, intressant?