Det spökande samvetet

Det pockar på och det påpekas. Och det är en tacksamt svag punkt att sikta in sig på - människors barn. Nu senast fick vi veta att föräldrar i gemen sparar allt mindre åt sina barn. Genast så stinger det dåliga samvetet till. Är jag en dålig förälder som inte sparar åt mina barn? Vad ska andra tycka?

När till och med den ensamstående kvinnan i programmet Lyxfällan vill förtydliga för TV-tittarna att hon inte vill vara en dålig mamma i andras ögon. Och att hon sparar några hundralappar varje månad åt dem men samtidigt kastar bort betalningspåminnelser och har avbetalningsplan på hyran? Hur är det då ställt med samvetsfrågan kontra nyktert tänkande?

Min inställning är klar och tydlig - att inte spara till barnen. De ska inte ha en krona! Provocerande? Ja, så klart. Men det finns en klar och väl genomtänkt idévärld som du kan läsa först om här, sedan här och kanske här. Det är en fråga som rymmer massor av känslor, känslor som inte är en bra partner till privatekonomisk rationalitet.

Du som använder You Need A Budget vet att alla pengar du äger kan bokföras på ett enda konto - verktyget bryr sig föga om var du förvarar dem. Allt är en bokföringsteknisk fråga där du öronmärker pengar för olika ändamål men som du lika enkelt kan styra om i nya kanaler. Det finns en mänsklig svaghet i att vi gärna vill dela in slantar betydligt mer än så här - vi vill gärna ha olika konton för semester, buffert och så vidare. Det finns därför en något märklig inlåsningseffekt, ett motstånd i att kanalisera om där behoven finns eller där pengarna arbetar bäst.

Ett exempel kan vara just ett sparande till barnen. Mentalt kan man känna att dessa pengar inte får ha en för hög risk - för de ska ju gå till de viktigaste människorna i ditt liv. Det finns massor med pengar på vanliga sparkonton avsedda för telningar men där avkastningen är usel. När det gäller barnen så riskerar man att göra avkall på klok finansiell rationalitet.

Jag tror också att många sparar till sina barn trots att man inte har något direkt intresse. Man överlåter pengarna till bankens, många gånger, dyra fondverksamhet och sparar via ett löpande autogiro. På så sätt så har man dövat samvetet och kan fortsätta med sitt liv i godan ro. I den undersökning som nämns ovan har föräldrar funnit att runt 160 000 kronor ska barnen ha i rimlighetens namn. Jag ser inte någon rimlighet i det alls.

Att spara till barnen - när dök egentligen detta upp? När jag var barn var det nästan inte alls förekommande. Så, är den där Per en hjärtlös en som låter sina barn gå ut i livet medellösa? Ja, kanske. Eller inte. Säkert är att familjen Penning sparar, vi sparar nog mer än de flesta. Runt 36 % av våra inkomster sparas på olika sätt. Min övertygelse är den att ju starkare finanser vi som föräldrar har desto större blir våra möjligheter att stötta våra barn om behov föreligger. Jag är däremot starkt emot att man ska erhålla pengar utan motprestation - eftersom detta är helt onaturligt. All intjäning kräver något av dig och det vill jag ska vara tydligt - för som jag brukar säga: en förälders viktigaste uppgift är att förbereda sina barn för livet. Och livet handlar om förmågan att klara sig själva.

Var och en gör så klart som den tycker. Men det är värt att göra ett enkelt begrundande - vilar ditt sparande till barnen på känslomässig grund?

Läs även andra bloggares åsikter om Ansvar, Barn, Det som är livet, Livet, Omsorg, Spara, intressant?