Bödel

Jag tror inte att det finns något som påverkar mig så illa som att se någon levande varelse plågas - människa, djur, insekt eller vad de nu må vara. Det måste vara något allvarligt fel på de människor som fysiskt eller verbalt plågar någon annan. Vi har haft några grymma veckor nu med en plågad katt som slutat att äta. Igår så nådde jag och hustrun konsensus och vi lät en nål med sömnmedel hos veterinären få avsluta den lilla damens elvaåriga liv.

Nej, jag vill inte råda över liv och död. Inte ens om det så gäller en katt. Det är den stora baksidan med att skaffa djur, den att det är du som en dag ska avgöra om dess liv ska fortsätta eller inte. Jag vill verkligen inte ta sådana stora beslut, enorma beslut som att vara en som bestämmer kring liv eller död. Jag önskar verkligen att en katt hade kunnat tala, berätta hur den mådde, var den hade ont, varför den slutat att äta fastän den fick allt som en katt borde kunna önska sig. Jag önskar att den kunde säga att nu räcker det, låt mig få vila i evinnerliga tider.

Egentligen är det en nåd att få kunna somna in då det är outhärdligt, en nåd som borde vara varje människa given men som inte är det. Aktiv dödshjälp känns som en självklarhet för en individ som i klarhetens stund muntligen eller skriftligen kan godkänna något sådant. Jag kan inte förstå vad för någon slags etik som ska tillåtas förhindra sådan djup mänsklighet. Jag köper inte argument kring livets okränkbarhet för det är var och ens beslut att välja.

Jag är rädd för att argumenten kring livets okränkbarhet är sprunget ur religiös mumbo jumbo och det är verkligen hög tid att sluta med att låta religion påtvingas människor. Vill jag dö så låt mig få dö.

En liten katt fick somna bort. Vissa säger att djur inte förstår så mycket men det kan vi faktiskt inte veta - för de kan inte berätta så att vi förstår. Kanske liten katt visste och tog det med ro, för det gjorde så ont så ont.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Medkänsla, Känslor, intressant?