Frihet under oansvar

Det är väl bara att inse. Jag är inte ämnad för att jobba. Med all historisk insikt och ihågkomst ifrån mitt dunkla sinne så kan jag inte, hur jag än försöker, hitta något enda enskilt tillfälle då jag hellre gått till jobbet än tagit mig för något helt annat. Jag tror att det ligger i släktbanden, jag har en hel drös dankare och soffliggare i släktträdet. Jovars, det finns karriärlejon också i den Penningska kusinsfären men inga som gått till historien eller ens är kända på något sätt. Nej, snarare är det så att de som tog tag i sina yrkeskarriärer har trillat dit på andra minor så som skilsmässor eller nervösa sammanbrott.

När jag kommer till jobbet på morgonen så funderar jag redan på vad jag ska göra efteråt. När jag går ut genom dörren från jobbet på eftermiddagen så räknar jag på vad jag tjänat in den dagen och om det blir någon bonus i år. När det är fredag kväll gläds jag som ett barn på julafton åt helgen och de där 48 timmarna av min egen frihet.

Jag sticker ut näsan och vill hävda att de som sätter sina jobb högt på dagordningen över viktiga företeelser saknar ett intressant liv. Eller har jag fel? Kan ett jobb vara så roligt att det kan konkurrera ut allt roligt sprunget ur frivilligheten? Jag är mer än tveksam till det, jag.

Jag försöker dock inte trösta bort mig med att konsumera. Den stundande helgen är tydligen årets fattigaste då ingen har en endaste slant att shoppa för och det kommer att gapa tomt i shoppingpalatsen. För julen och klapparna, de har handlats på kredit och kanske resan till Thailand likaså. Vårt januari är inte fattigt alls utan det ser finfint ut i finanserna. Det enda som har några tveksamheter kring sig är vilka värdepapper som ska tillfogas guldhönan.

Att längta till ledighet är lite som att längta livet av sig - och det vill man ju inte. Så vad göra? Jag kan bara se sparandet som en lösning. Vad finns det för alternativ?

Läs även andra bloggares åsikter om Balans, Arbete, Fritid, Frihet, intressant?