Våra folkvalda talar ofta kring att vi måste jobba längre upp i åldrarna för att bibehålla, eller kanske möjligen rädda, vår välfärd. Att resonemanget i sig är både felaktigt och gammalmodigt är inte detta inläggs syfte att diskutera för både du och jag vet att sådant inte leder någon vart - det ska jobbas och det ska göra så som heltid, fyrtio timmar per vecka och med några få veckors semester per år. Ja, semester? Vad är väl det om inte en cementerad gammal fossil?
Semesterlagen instiftades 1938 och gav alla anställda två veckors semester. 1951 blev det ytterligare en veckas ledighet, 1963 fyra veckor och 1978 fem veckor. Sedan dess har inget hänt - 38 år! Hade vi följt utvecklingen skulle vi nu haft sju veckors semester och en åttonde i antågande! Men icke - det ska jobbas och vi ska inte dela på det arbete som finns heller. Och inte ska det vara enkelt att trappa ned i tid heller ju äldre du blir.
Jag känner på tok för många som gått i väggen, bränt ut sig eller helt sonika kollapsat. Stress ifrån arbetslivet är ju så oerhört välkänt och vanligt att bara det borde fått våra politiker att agera sedan årtionden tillbaka. Hur spännande är det att arbeta och känna att hela livet blir en enda räcka av tillkortakommanden? Herr och fru Penning lever inte någon värst spännande vardag då den mesta energin och tiden åtgår till att jobba, förbereda inför jobbet eller vila ut efter jobbet. Orkar jag så sitter jag och drömmer mig bort via
Snålcoachen som har samma tankar som jag men ett bättre driv.
Trygghetsrådet hjälper arbetslösa att få nya jobb. Amenvaf? Trygghet är väl inte att ha ett jobb utan att inte behöva ett? Och vad gör en sådan som jag, en relativt småsmart men lat individ på arbetsmarknaden överhuvudtaget? Jag ägnar ju det mesta av min tankeverksamhet åt att A) jag behöver mer pengar B) att jag vill slippa jobba för dem. Och dessutom flödar hela arbetsmarknad av ambitiösa karriärister som dessutom är beredda att arbeta hårt. Så hur kan man konkurrera med sådana?
En god vän till mig gjorde misstaget att bli chef vid ett tillfälle. Jag känner flera som är chefer som inte längre vill vara det. De vill vara precis vad som helst utom att vara chefer. Eller så som en coach en gång berättade för mig att hon träffat mer än en chef som önskat sig att få börja köra buss istället. Enligt min vän så är det oerhört svårt att backa tillbaka från chefandet till att bli en vanlig arbetare igen. Jag har ingen egen erfarenhet för jag vill inte vara chef. Inte jobba heller.
Läs även andra bloggares åsikter om
Arbete,
Ledighet,
Livet,
intressant?
Som vanligt kloka insikter.
SvaraRaderaDet krävs "livserfarenhet" för att både förstå och analysera dagens arbetsmarknad.
Jag brukar säga att de som har jobb jobbar för mycket och de som inte har jobb jobbar för lite.
Vi har numera en tudelad arbetsmarknad där ytterligheterna är utbrändhet av för mycket jobb och depression av arbetslöshet.
Det är lätt att säga att ekonomisk frihet även ger frihet att välja hur mycket som man vill jobba, men i verkligheten är det svårare om man har ett vanligt jobb.
På de flesta arbetsplatser gäller att antingen jobbar man 110% eller inte alls.
Det gäller även mig som nu "slutat jobba" men också flera andra bland bloggarna (jmf Frivid42). Jag klagar inte (har full ekonomisk frihet) men jag hade gärna varit kvar och jobbat lite mindre om möjligheten hade funnits.
Besser
Tack, Besser. Och helt riktigt - vi har en förstenad och cementerad arbetsmarknad rotad i det förgångna. Och samtidigt diskuterar man problemet med att jobben nu och i framtiden inte kommer att räcka till alla. Och så har vi alla de som gärna vill jobba lite upp i åren med inte heltid. Den borde införas lagstadgad rätt att gå ned i tid alltefter man blir äldre.
RaderaMin pappa är pensionär, 70 år ung, och jobbar två dagar i veckan som svetsare så det är fullt möjligt att jobba mindre om man vill :-)
RaderaJa, jag hoppas på att det ska bli enklare för allt fler. :)
RaderaEtt problem är väl att det inte finns en begränsad mängd jobb. Tvärt om, ju fler som jobbar ju mer jobb finns det.
SvaraRaderaI praktiken innebär det att eftersom alla spenderat brallorna av sig redan så är dom i behov av att vi andra jobbar för att de ska kunna betala sina skulder. En sorts pyramidspel där ingen kan tillåtas kliva av.
Från det ena till det andra :) En kommentar på min blogg refererade till ett inlägg hos dig. Förstår du vilket? http://onkeltomsstuga.se/2016/01/vart-kop-av-gard-har-tryckt-mig-utanfor-min-komfortzon/ i så fall får du gärna lämna en länk.
Haha, det var en rolig beskrivning av vår vansinneskarusell. :)
RaderaJa, jag läser sedan en tid tillbaka din blogg med en blandning av förfäran och förtjusning, troligen för att ni valt att ta ett modigt steg i livet som jag själv inte är redo för. Jag har dessvärre skrivit en hel del genom åren och exakt vilket inlägg som refereras är svårt att fundera ut.
Det skulle kunna vara något av de här två?
http://www.perpenning.se/2014/03/som-lyckligast.html
http://www.perpenning.se/2014/09/en-dag-i-livet.html
Trevliga inlägg.
RaderaHoppas det är mer förtjusning än förfäran när du följer oss. Så farligt är det väl inte :)
Underbart inlägg att läsa såhär på söndagskvällen innan arbetsveckan drar igång :) Har ärligt talat riktiga funderingar på att göra ett avslut med jobbet, så trött just nu.
SvaraRaderaDär ser man. Är det mycket jobb eller stress? Och vad har du för alternativ i rockärmen?
RaderaDär ser man. Är det mycket jobb eller stress? Och vad har du för alternativ i rockärmen?
RaderaVet inte riktigt, ofta trött och disträ, känner inte att jag hinner med det jag vill, riktigt less på det. På jobbet är det mindre antal anställda som förväntas göra lika mycket eller mer, gps i bilar, snäv budget m.m, iof säkert samma på de flesta arbetsplatser numera :(
RaderaEn låååång ledighet nu vore skönt, och tid att fundera på vad man vill pyssla med. Har inga direkta ess i ärmen tyvärr, men det mesta löser sig ju på ett eller annat sätt.