Bry dig om

Bläddrar lite förstrött i tidningen jag får från min fackförening, den lite märkliga konstruktion som visserligen är frivillig men som ger mig de försäkringar som stöttar mig i en kommande arbetslöshet. Arbetslöshet? I sig ett konstigt ord då jag söker den aktivt men i stöpt så som arbetsfrihet. Nåväl, det är en blank och fin tidning, tryckt på glassigt, tjockt papper och den heter Karriär.

Jag erkänner att för mig ger ordet karriär inga positiva känslor. Per definition är karriär en persons utveckling inom arbetslivet, att klara av allt fler och svårare arbetsuppgifter. Karriär betyder också avancemang på sin arbetsplats eller i yrkeslivet - kanske mer lön, ansvar och en finare titel.

Jag må ha fel men vad jag sett av karriärambitioner bland vänner, släkt och bekanta är åtminstone inte lycka och framgång. Kanske mer pengar och möjligheter att konsumera. Men också längre arbetsdagar, mer stress och pålagor, tyngre krav och ökade förväntningar från hög till låg. Jag kan med lätthet räkna upp åtminstone fem personer jag känner som antingen bränt ut sig men nu försöker arbeta igen men även de som i princip är handikappade för evigt. Ja, en av artiklarna i tidningen Karriär:s senaste nummer handlar om stresshysterin och dess faror.

Inget ont om JUSEK och tidningen Karriär. Jag vet bara med mig själv att karriär, så som jag ser den, inte lämpar sig för mig. Jag är inte bästa polare med mitt jobb utan är blott en partner med kneget - jag erbjuder min tid och kompetens mot pengar och förmåner. Jag är inte heller gift eller har barn tillsammans med mitt jobb - min fritid och min semester ägnar jag åt mig själv och mina nära och kära. Dessutom är jag numera befriad från allt som heter bekräftelse eller beröm från människor som inte betyder något för mig - jag känner mitt värde och vurmar om det. Mängden krut jag lägger på mitt jobb står i väl avvägd proportion till min hälsa och mitt välbefinnande.

Jag ingår inte i den huvudsakliga målgruppen för tidningen Karriär, det vet jag. En skrift som mer handlar mer om drömmar att nå positioner, högre lön och att överleva stressen kring dessa blir mer av en parallellvärld i en annan dimension. Därmed inte sagt att läsningen är ointressant, tvärtom.

Bäst den här gången är nog chefredaktören Christina Öst:s ledare och underliga reflektion över hur roligt hennes jobb varit, hur mycket hon jobbat, förhållandet som sprack och hennes dåliga samvete för att ha försakat sina barn. Intressant är hennes jämförelse av jobbet med en honungsfälla där bekräftelsen från framgång i yrkeskarriären kan slå sönder allt annat man håller kärt.

Men Christina har blivit klokare över tid. Ledaren avslutas med det allra viktigaste. Christina skriver att kunna välja själv innebär att ha ett eget ansvar för hur ens liv kommer att bli.

Döden kommer ju ändå, obevekligt. Så varför fylla livet med sånt du egentligen inte bryr dig om?

Så rätt, Christina. För mig är jobbet en inkomst. Kan jag ha kul när jag jobbar så är det bra. Men något mer än så kommer aldrig arbetslivet bli för mig. Den dagen jag slutar att arbeta kommer jag inte att sakna det en enda sekund, jag vänder det ryggen och ser mig aldrig om.

Det finns så mycket kvar att göra, se och uppleva. Och jag när en växande rädsla att jag snart förbrukat min tid.

Om jag ska ge ett enda råd kring jobb och karriär så är det följande: ditt eget värde så som människa, yrkesperson och kollega ska alltid komma inifrån, aldrig i lönelyft, ny position eller så som månadens medarbetare. Arbeta för dig själv, för dina syften och din plan. Låt inte andras spel få dig att tappa detta fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om Tid, Livet, Lycka, intressant?