Samhällskontraktet vittrar

Jag saknar ordet. De flesta av de jag smakat på som alternativ blir nedlåtande eller drypande av förakt. Innehållet kommer dock i flera smaker och inga av dem smickrar eller förför. Frustrationen är stor och jag undrar vart vi är på väg. Är samhället i upplösning och förfall? Jag tillhör en stor grupp av människor som inte riktigt ses av våra folkvalda som i sin tur ändå har fullt upp med populistiska upprop eller att få gratispoäng i debatten. Vilken är då denna samling av människor?

Jo, vi är en del av skattebetalarna och de som bär samhällets kostnader. Men vi är mer än så. Vi är de som arbetar, de som varje dag vaknar sömndruckna av väckarklockan, som pliktskyldigt stiger upp, klär oss och säljer vår tid, många timmar varje dag, för att hedra det kontrakt vi ingått med samhället.

Det samhällskontrakt, som vi med våra skatteinbetalningar betalar för, innehåller vård när vi blir sjuka, polis som upprätthåller lag och ordning, skola och utbildning för våra barn och en dag en hedervärd ålderdom där vi får den omsorg och kärlek en åldrande människa är värd. Eller så borde det vara - men samhällskontraktet har urholkats och urvattnats.

Den arbetande och skattebetalande gruppen i vårt samhälle är viktig för våra makthavare i blott ett hänseende - att vi betalar så mycket skatt det bara går och att vi kräver så lite som möjligt tillbaka. Att vi är hederliga och sköter våra jobb och bortser ifrån att våra barn går i en skitskola, att poliserna ger upp och slutar, att åldringsvården går på knäna och att var och varannan misslyckad politiker sätta på guldkantade undantag utan uppgifter men med fet lön varje månad.

Varför ska vi hedra samhällskontraktet om det inte längre följs? Är det inte dags att omförhandla det? Borde vi inte göra vår röst hörd? Kan vi strejka för ett bättre kontrakt?

Med tanke på vårt skattetryck borde vi ha världens bästa skola, polis, vård och världens bästa vad helst. Men det har vi inte, vi har bara en av världens högsta skatter som används vårdslöst och slösande på allt annat än på oss - vi som betalar kalaset. Bland annat detta.

Nej, jag saknar egentligen inte ordet. Jag vill bara inte säga det för det låter inget bra. Och jag stiger ju fortsatt upp varje dag, går till jobbet och pungslås på en av världens högsta löneskatter varje månad. Frågan är bara vad som händer den dag jag bara struntar i att arbeta längre?

Läs även andra bloggares åsikter om Etik i ekonomi, Samhällsekonomi, intressant?