Det dåliga samvetet

Hur är det med samvetet, egentligen? Har du dåligt samvete för något?

Och varför är samvete oftast dåligt? Det borde inte vara så. Varför uttrycker vi det på detta sätt? Jag tänker inte ha dåligt samvete? Samvete är ju någon fint och vackert - inte dåligt. Varför säger vi inte det goda samvetet?

Det dåliga samvetet har fått utstå mycket spott och spe. Det dåliga samvetet vet med sig det.

Det dåliga samvetet pekar nämligen gärna finger åt oss kring saker vi sagt eller gjort, sådant vi får ont i magen av att tänka på. Ibland dyker minnen upp som vi försökt förtränga under lång tid och vårt samvete, det dåliga, dyker upp som ett brev på posten. Men är det egentligen så illa?

Vi är ju faktiskt så som människor utrustade med ett samvete. Hur vi än vrider och kränger på oss så det som vi gör eller säger ska passa in så finns samvetet alltid där. Det går inte att sudda bort. Och i stunden då vi gör fel så vet vi oftast om det.

Sedan så försöker vi att glömma trots att samvetet får det att bubbla fram igen när vi minst anar det. Vi kan lita på det - och det är bra.

Jag anser att en människas samvete fyller ungefär samma funktion som smärtimpulsen. Den impulsen är ju till för att skydda oss. Och likadant är det med samvetet. Det skyddar oss ifrån att skada andra och oss själva och livet som sådant. Det dåliga samvetet vill oss inte illa. Det vill oss gott.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Lycka, Medkänsla, Välmående, Känslor, intressant?