Elaka barn

Jag anade det aldrig och jag kunde inte heller föreställa mig. Det finns människor som tror att det finns större beslut eller vidare konsekvenser - som att köpa bil, lägenhet eller hus, göra en karriär eller för den delen bli ett par, sambo eller äkta makar. Och det finns bara ett sätt att inse att det är helt fel och bara bageteller i alla sammanhang. Det största av allt, alla kategorier, är att bli förälder - egna eller adopterade spelar säkerligen ingen roll. Själv har jag två barn och de är medelpunkten som hela min tillvaro kretsar kring. Inget jag förstod förr och inget jag kunde tro.

Mitt hjärta är så sammanflätat med mina barn att det inte finns någon tätare och tydligare relation än den. Min kära hustru och barnens moder som jag älskar kan ändå inte tävla om denna ynnest, något inte jag heller kan göra i motsatt riktning - vi är deras föräldrar och vi skulle göra vadhelst som krävs för att rädda, skydda och undsätta dem.

Curling, säger kanske någon. Att curla sina barn är dock något helt annat än att älska dem. Curling är att rulla ut röda mattan för sitt barn, att buga för dem och att inte ta sitt föräldraansvar - det ansvar som innebär att förbereda sitt barn för en verklighet därute på egna ben och med egna förmågor på plats. Alla har vi våra egna erfarenheter sedan barnsben, men vi kan inte låta dessa styra våra beslut kring våra egna barn.

Men man kan heller inte skydda sina barn från allt. Världen är inte alltid vacker, solen går i moln och utan bistra erfarenheter blir lärdomen skral. Mitt hjärta brister när ett av mina barn får en törn eller mental snyting. Men det får även vi vuxna ibland och man måste lära sig att hantera de svåra stunderna. Ibland skulle jag vilja rycka ut som en beskyddare och skärma mina älskade från onda ting men oftast hejdar jag mig med en viss besk smak i munnen. En knuten näve i fickan.

För jag som vuxen, och då talar jag för mig själv, har skaffat mig verktyg för att hantera mycket mentalt. Ett barns eller en ungdoms hjärna har inte samma förmåga att klara detta - den är inte mogen eller färdigutvecklad. Jag har hört att runt tjugofem års ålder har vår mentala förmåga nått fram hela vägen.

Barn kan vara mycket elaka mot varandra. Jag har också gjort dumma saker som barn, så jag pekar inte på någon. Men det gör så ont, så ont när några pojkar hånar min son för att han går på en aktivitet som är tjejig. Jag skulle vilja slå dem, men det får jag ju inte - en bra förälder sitter inte i finkan. Och min son, den fantastiska killen han är, kämpar med sina känslor och gråten under ytan och vill, vill, vill verkligen hantera detta utan vår inblandning. En tuff, svår erfarenhet för en elvaåring men så bra, så viktig, så väsentlig för att växa. Jag känner en stor stolthet.

För det finns elaka barn. En del av dessa växer upp till elaka vuxna. Och elaka vuxna är små människor som jag som vuxen kan hantera, dupera, trycka ned i diskussioner och avfärda likt en bagatell. Men det är lite synd om små människor också - det hittar aldrig lyckan.

Jag ska inom kort börja skriva lite om mina mentala verktyg jag använder för att vara glad och förnöjd. Kanske något även för dig?

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, Familj, Empati, Känslor, intressant?