Jag har samkört några aktuella artiklar kring svenskarna och deras privatekonomi. Vi sparar generellt mer pengar och det är klokt - det ligger på ungefär 6 procent av den disponibla inkomsten. Den kunde alltså vara lite bättre, att spara undan minst 1 krona av 10 bör vara en käpphäst. Samtidigt så åtgår, trots det låga ränteläget, i snitt 25 procent av inkomsterna till boendekostnader - en siffra som de senare åren varit ganska stabil. Om jag jämför ligger familjen Pennings boendekostnad på 10 procent. Utöver dessa fakta så anser sig en av åtta klara sig högst en månad utan lön. Dessa parametrar, när de vägs samman, ger mig gåshud.
Ett sparande skapar handlingsutrymme vilket är prima. Men om en fjärdedel av alla slantar in åtgår till boendet i en värld där boräntorna enkelt kan dubbleras flera gånger om ter sig framtiden svår och torftig. Mycket gröt till middag och och vin ersätts med vatten. Kanske tvingas gå från sin boning?
Att ryktet kring att det enbart skulle vara låginkomsttagare och ensamstående som saknar en buffert är felaktigt. Bland personer med en inkomst på mellan 45 och 50 tusen kronor i månaden är det 17 procent som uppger att de klarar sig maximalt en månad utan inkomst. Det är en grymt fin inkomstnivå och därtill kopplat ett synnerligen märkligt beteende. Hur är det möjligt? Jag frågar mig gång på gång.
Sammantaget är det 4 av 10 svenskar som anser sig klara högst 6 månader om inkomsten försvinner. Däremot säger 48 procent att de klarar sig mer än ett halvår. Inte oväntat är det i gruppen 40–69 år där flest säger sig klara mer än sex månader.
De som redan sparar idag har helt enkelt ökat sitt sparande. De som borde börja spara har inte börjat alls. Att vara oförstående kring att en utebliven lön innebär 30 dagar ifrån betalningsproblem känns naivt. Blir man arbetslös tar det sällan mindre än 7-8 veckor innan a-kassan betalas ut. Därför kan man säga att en miniminivå på ett sparande borde vara 3 månadslöner. Bostadsbubblan ter sig vara också en mental kollaps.
Några fler intressanta fakta är att det finns blinda fläckar. Amortering av bolån räknas exempelvis inte in i sparkvoten vilket enligt min syn är felaktigt. Inte heller privatleasing av personbilar ingår i lånen vilket är lika illa.
Men det finns tid kvar innan räntorna rör sig uppåt, så ännu är det inte försent att ta tag i rodret och segla mot en tryggare hamn. Däremot återstår det att se om dessa varningsklockor ringer högt nog? Spänningen är stor.
Läs även andra bloggares åsikter om
Fattigdom,
Privatekonomi,
Ansvar,
Det som är livet,
intressant?
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.