Ett jobb som sådant

Jag har, som en del redan vet, sagt upp mig från mitt jobb. Redan efter nio månader kom det agerandet - beslutet togs redan efter några få månader. En viss förvirring, irritation och irrationellt beteende uppvisades av min chef på distans - varför sa du upp dig så snabbt? Vad var fel? Du är dum! Damen ifråga har så här långt varit tjurig och viftat med en spade i sin intellektuella sandlåda. Jag struntar i vilket då vår relation var av noll och intet. Bye, bye bitch!

Redan från start kändes något fel. Det gnagde. Medarbetare tedde sig självupptagna och utan intresse för att bjuda in - jag, den nyanställde. Det fanns ingen varm känsla utan en blandning av grupperingar - uppenbarligen cementerade sedan länge. Jag kände mig märkligt utanför. Tant Chef hade inte ens koll på vem jag var och att jag börjat, hon hade inte välkomnat mig alls förrän vi sprang på varandra vid min första medarbetarträff. En yngre, mer oerfaren person hade tagit illa vid sig - jag bara skakade på huvudet. Vad är det här?

Lite research sa mig att företaget haft svårt att behålla sin personal. Dessutom har de ytterligare ett par svagheter: ingen kommer tillbaks vilket betyder att gräset är grönare någon annanstans - eller mindre brunbränt. Anställningstiderna är också relativt korta - i snitt ett par år. Ständigt rekryterar man men förmågan att bibehålla sin personal ter sig skral. Jag är inte förvånad.

Insikten att man bedriver en verksamhet där anställda inledningsvis eller senare under anställningen ser företaget så som en step stone för att komma vidare finns inte. Man lyckas inte växa som är en uttalad ambition - antalet medarbetare är samma idag som för fem år sedan - men i det stora hela andra personer. Annonser och rekryteringssidor på nätet andas viss desperation. Min egen anställningsprocess var märkligt kort och inga referenser kontaktades. Man lockar med olika fringisar och egen ajfön - ungefär så som gymnasieskolor försöker smickra nya elever. Samtidigt sätts mycket på undantag - information är den sämsta grenen. Officiella personliga bonussystem som hämmar intresset för samarbete och en hjälpsamhetskultur gjorde sitt. Att via rykten dessutom få höra att det också fanns hemliga bonuslösningar gör ingen mer lojal heller.

Mina uppdrag från dag ett handlade om att ta över andras arbete och försöka fixa till dessa. Helt enkelt att ta över efter de som slutat eller var på väg. Att döda ambition och intresse kan inte göras mer effektivt. Något är allvarligt tokigt när söndagsångest börjar på lördag eftermiddag. Jag hatade snabbt vardagen.

Filialen som jag jobbade på hade ett par pålitliga och lojala medarbetare - till cheferna på huvudkontoret. Det var enkelt att inse när jag planterade lite lockbeten. Mycket information smögs den vägen och nådde aldrig andras öron. Misstänksamheten fanns där mellan varandra. Skitsnacket flödade. Det pratades bakom ryggar.

Firman främjar inte en gemenskap, förmår inte skapa en trevlig kultur eller lojalitet. En underliggande stress har alla att det är viktigare att fakturera än att göra ett bra jobb som kunden är tillfreds med. Ägarna plockar ur stora pengar, vinstmarginalen är grymt fin men kommer inte medarbetarna till del - vi är broilers för att tjäna pengar.

Jag rycker på axlarna och drar vidare. Glad i hågen och lycklig över att ett felsteg går att rätta till. Min nya tjänst hade allt den gamla saknade: en gedigen och genomtänkt rekryteringsprocess, en roadmap för mig och min nya tjänst, träffar med kollegorna och en bra magkänsla kring chef och företaget i stort. Att dessutom få höra av flera att mina blivande kollegor att chefen är den bästa de haft känns underbart - många säger att det är viktigare vilken chef man får än vilket jobba man har.

Sådant kan ett jobb te sig.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, Välmående, Känslor, intressant?