Fråga ugglan

Jag fick förklarat för mig häromdagen att positiv, det kan inte människan vara av naturen. Det är vår biologi och vi tenderar att fokusera på negativa känslor framför positiva. Usch, det låter väl himlans tradigt? Men så är vi - negativa av naturen.

Det handlar om vår anpassningsförmåga - vi är skapta för att leta efter förbättringsmöjligheter och aldrig är vi riktigt nöjda med det vi har eller där vi befinner oss. Instinktivt vill vi ha mer, gå längre, vara bättre. Och när vår hjärna letar efter dessa förbättringsmöjligheter så landar fokus på tillkortakommanden som i sin tur spiller över på känslorna.

Jag tycker att detta är smörja och dumheter - och jag tänker inte lägga någon större vikt vi det. Var och en får tro vad de vill men så länge jag har förmågan att välja glädje före olycka - så gör jag det. I det hänseendet anser jag mig vara ganska så intelligent.

Ja, just intelligens är roligare att tänka kring. Alla är inte det som tror det. Andra är det som tvivlar. Men hur kan man avgöra vilket? Det finns några knep att särskilja självförtroende blott från ödmjuk intelligens.

Jo, en intelligent person har förmågan att förenkla saker och ting istället för att ytterligare krångla till det. Detta ser man varje dag, inte minst bland chefer och politiker - alltså att de stökar till det än mer, det vill säga. En smart person kan nämligen gå igenom ett komplext system steg för steg och göra det begripligt.

En klok person läser mycket och pratar mindre. Dessutom så blir hen glad om du frågar hur och varför, något som mindre begåvade blott blir frustrerade över. Smarta människor har begått misstag - och lärt av dem, slösar inte med sin tid på ovidkommande ting och har förmågan att fokusera.

Hur vet man om man är smart eller dum? Ja, det är inte helt enkelt. Riktigt korkade människor har inte förmågan att avgöra det eftersom det kräver en viss intelligens för att förstå att man är trög. Andra lever blott av sitt uppblåsta ego och anser att de är bättre än andra och därmed klokare än de flesta. Men ingen ska tvivla på att det finns skillnader bland oss alla - allt från lite segare i kolan till blixtrande smarta. Dessvärre har alla rösträtt.

Hur ser vi på oss själva? Är det som med genomsnittsbilisten som anser sig köra bättre än alla andra? Ser du dig själv som lite smartare än de flesta andra? Om så - vad betyder det? Att du ser dig som lite bättre och med lite större rättigheter? Eller är du ödmjuk i all din smarthet?

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Glädje, Mänsklighet, intressant?