Inte utan en sjö, en skog, en strand

Att försöka imponera. Att vilja inkluderas. Att sukta efter bekräftelse. Att finna lyckan.

Jag måste beklaga. Jag sänder mina kondoleanser. All heder åt dina ansträngningar och dina fruktlösa försök. Allt jag kan säga är att denna fåfänga trängtan bara leder dig i fel riktning och längre bort.

En strävan i att nå inre frid, lycka och glädje från utsidan är att be om bekymmer. Det är att ge bort rodret åt andra som inte har ditt bästa för ögonen. Att skylla dina tillkortakommanden, dina sorger och dina grå dagar på andra än dig själv. Att dina försök att bli tillfreds med ditt liv är beroende av de kort du gavs att spela med.

Men det är i sanning goda nyheter. För du har fel i att lyckan beror av andras gillanden av dina statusmarkörer, din framgång i yrkeslivet eller för den delen dina vitsar. För om det var så skulle du vara körd. Då skulle du vara ständigt utlämnad.

Inte alltför sällan tänker jag kring all den energi och frenesi människor lägger i jakten på att bli något, att verka vara något, att göra rätt så som de tror att rätt ska vara. Konsumtionen, statusjakten och den yttre skönheten - oskrivna normer. Så här är du rätt, så där är du fel.

Jag bestämde mig för länge sedan att jag inte spelar detta spel. Jag är oantastlig. Du kan inte förorätta mig men heller inte berömma mig om jag inte godtar det. Makten är min och det är inte ens komplicerat - lycka kommer inifrån.

Jag lever med enkelhet utan allt vad status eller samhällsklass innebär. Däremot så behöver jag annat. En horisontlinje. En skogsrand. Tystnaden. Jag lever med lätthet utan stadsjeep, kökslyx och kändismingel. Men inte utan en sjö, en skog, en strand.

Läs även andra bloggares åsikter om Välmående, Det som är livet, Lycka, intressant?