Vad du vill att det ska vara

Nä, nu lägger jag av. Jag tittar inte mer. Det är ju samma sak hela tiden och i de värsta programmen är det dessutom en familj med barn. Nära vräkning och samtidigt rökning, hämtpizza, red bull och läsk i mängder. Och så gör de därför av med dubbelt så mycket som de tjänar och har hundratusentals kronor i skuld utan att egentligen äga något alls mer än billig heminredning som skriker ut carpe diem och here lives a happy family. Och alla är håglösa, pratar inte med varandra och verkar galet korkade. Och dumheten tycka aldrig ta slut för onekligen har de inga problem med att hitta nya offerlamm till tv-serien. Nej, det får räcka nu.

Så tycker numera fru Penning och jag får ensam boka mig framför Lyxfällan. För jag tycker att det fortsatt är fascinerande och märkligt nog inspirerande - det finns de som är än slarvigare än jag med pengar. Jag har svårt att svara på vad det är som attraherar mig. Och inte sällan så spolar jag mig genom avsnitten då det egentligen är människoödena i inledningen som fascinerar mest.

En del ser kanske bara dumma människor. Jag inbillar mig att jag ser resignerade sådana. Någonstans har det gått över styr och håglöshet och hopplöshet breder ut sig. Man tappar bort möjligheten att se lösningar och energin försvinner.

Att tillförskansa sig en trygg privatekonomi har så mycket gott med sig. Att slippa tänka på pengar är i sig ganska skönt då livet är så mycket annat. För vad är är meningen med livet om inte att slippa oroa sig? Livet är enkelt och ska få så förbli.

Monty Pyhton tog sig an ämnet i sin musikaliska komedifilm The Meaning of Life. Vem minns inte Every sperm is sacred och the Penis song? Mest känd är väl dock Always look on the bright side of life och den är en riktig tröstesång.

Min egen favorit är nog ändå Douglas Adam:s The Hitchhikers Guide to the Galaxy där superdatorn Deep Thought konstrueras av en ras av hyperintelligenta varelser och sätts till att beräkna svaret på livet, universum och allting. Efter drygt sju miljoner år kommer svaret från Deep Thought: svaret är 42. Dessvärre har man då glömt bort frågan och svaret förstår man inte alls.

Douglas Adams var dock en duglig programmerare och en asterisk, eller stjärna, används ofta till betydelsen vad du vill att det ska vara. Och i ASCII-språket är just en asterisk definierad av siffran 42.

Så, i historien av Douglas Adams får en dator frågan vad den sanna meningen med livet är - och svaret blir vad helst du vill att det ska vara. Enligt min mening brilliant - även om Adams förnekade alla referenser till annat än ett enkelt tal.

Oavsett, att livet är, och blir, det du gör det till är inget annat än en djup tanke - och i sig en sanning. Men det är inget jobb och ingen ansträngning. Livet finns i de små gesterna, i rofyllda insikter och de stilla stunderna.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Frihet, Privatekonomi, intressant?