Må bra i boendet

Vi hade goda vänner över på påskfirande och vi trillade in på boende så som ett ämne vid middagsbordet. Inga av oss i sällskapet bor i några vidlyftiga slott eller mäktiga herresäten utan i ganska, för svenska mått, normala boenden. Vi själva i en träkåk på 160 kvadratmeter, någon annan med 170 och den tredje familjen i runt 140 - alla med ett eller flera hemmavarande barn. Vi talade lite om bopriser och lån, som väl är så har vi kloka lånevanor samtliga. Och så diskuterade vi låga boräntor och vad de gör med oss - och vad som händer på sikt när räntorna stiger.

Så som en del i orsakerna till att bostadspriserna stiger är låg ränta. Folk anser sig ha råd att låna mera då lånade pengar är billiga. Vi var överens om att många människor gläds åt att deras bostäder stigit i värde sedan de köpte dem men undrade samtidigt om det inte är en förrädisk sådan? Vill du bo i en viss stad eller stadsdel och inte avser att köpa en billigare bostad på ett 'sämre' läge är det troligen förlorade pengar - en annan bostad har säkerligen också gått upp i pris. Sannolikheten är stor att de flesta hade varit vinnare i en marknad med stillastående priser. Däremot om man köper bostad efter en kraschad marknad och säljer på toppen, då finns det stora pengar i affärerna. De flesta bor dock i sin bostad och omständigheterna kräver att en flytt fungerar i en praktisk verklighet. En flytt till en hyresrätt kan dock i gynsam jordmån bli en vinstlott.

Så vi som lånar pengar till att köpa en bostad för att bo i är nog inte några större vinnare i en lågräntevärld. Vi måste gardera oss mot högre räntor och samtidigt låna flermiljonbelopp - en svår ekvation. Vi måste betala 22% till staten i vinstskatt så där finns en vinnare i de stora belopp det handlar om. Vi måste också hantera riskerna för boprisfall i en kommande räntemarknad där dessa är minst trefaldiga. Det är inte problemfritt att äga sin bostad.

En annan vinnare är banken som lånar ut pengarna till oss och erhåller finfin ränta från de bolån som bara rullar på, år efter år. Amorteringskrav till trots har ännu inte visat på några minskning av svenskarnas lån - tvärtom. Ganska stadigt så ökar vi på lånen med 7 % per år. Även mäklarkåren gynnas av höga bopriser och ett dåligt utbud av bostäder.

Det sägs att vi är rikare än någonsin, vi svenskar. Och det finns både ränte- och aktietillgångar som del i detta. Men värdeförändringen i fastigheter är också en försvarlig del och står för ungefär hälften. Skuldsättningen ökar samtidigt till 181 % av disponibel inkomst. Vi var alla ganska överens om att vår bostäder absolut skulle kunna falla i värde de kommande åren om räntorna stiger. Samtidigt så spelar det föga roll förrän den dag vi ska sälja - bostadsvärdet är en osäker post i balansräkningen medan lånen inte är det.

Hur stora lån ska man högst ha på sin fastighet diskuterade vi också. Det gängse svaret landade på 50% av marknadsvärdet - då ligger man förhoppningsvis på rätt sida om en lägstavärdering. Och det kanske det är där en högstabelåning bör ligga? Att må bra i sitt boende, ansåg vi alla, bor i en belåningsgrad som känns trygg på sikt - även vid arbetslöshet eller sjukdom.

Sen tröttnade vi på ämnet i sig och ägnade oss åt sådant som gör livet värt att leva - resor, ledighet, semester, upplevelser. Allt långt bortom skuldsättning.

Läs även andra bloggares åsikter om Amortering, Bolån, Livet, intressant?