Försörja

Återigen trillar tidningen Karriär in från mitt fackförbund med upplyftande rubriker så som så mår vi på jobbet, vänta inte in semesterlugnet och stress måste vara en prioriterad fråga. Jag får lite magont bara av att se blaskan. Vänder raskt blad och möts av om känslan att inte orka. Lackar ur och bläddrar snabbt vidare. Arbete är väl inte bara stress och problem?

Uppslaget på sidan tjugosex är nog det enda i tidsskriften som är av intresse. Det innehåller något som kallas så uppsluppet som negativ trend för välbefinnandet men innehåller lite trevlig statistik. Som att en av tio är nära utmattning, att ungefär hälften är nöjda med lönen och att en av fem arbetar mer än 45 timmar per vecka. Det är något ruttet i Danmark och i arbetslivet när vissa jobbar för mycket och andra inte alls. Jag finns också med i statistiken, jag är en av etthundra som anser att arbetets betydelse för livet mening är noll och intet. Känns ganska bra på något sätt att inte tillhöra majoriteten.

Arbete och karriär - vad är väl det om inget annat än att försörja sig? Fokus är tappat enligt min mening. Det pratas om möjligheter, karriärvägar, självförverkligande, kompetensutveckling, högt i tak och ökat inflytande - och det är väl prima. Men någonstans på vägen tappar man bort hela grundorsaken till att jobba - att försörja sig och kanske sin familj. Jag hör väldans ofta att ungdomar av idag anser att jobba, det är inte deras grej. Kopplingen mellan att ha mat på bordet, skor på fötterna och kläder på kroppen och att arbeta finns inte där. Hur kan det komma sig?

Jag behöver inte speja så långt då två ungdomar av idag bor under mitt och frugans tak. Den äldsta är nu färdigbakad gymnasist och vårt försörjningsansvar är till en ända. Inom kort ska den unga vuxna börja sitt första jobb som är på deltid. Än så länge har vi inte fått svar på varken hur mycket jobbtid tjänsten innebär eller vad lönen är. Jag känner en viss oro för detta och än har vi ingen strategi för hur det ska hanteras. Men i korthet så bor hon - tills vidare - utan att betala hem men med rejält utökade krav på delaktighet i städning, matlagning och andra hushållssysslor. Vi vill låta henne kunna spara ihop till att eventuellt kunna resa eller liknande. Däremot är vårt krav att hon antingen jobbar, studerar eller gör något annat av vikt - att ligga hemma i soffan och titta på TV är en död zon.

Jag har min egen syn på föräldraskapet. Har man barn så har man alltid en familj oavsett livssituation. Även vuxna barn är ens barn. De är alltid ens prioritet och ansvar - däremot betyder det inte att man ansvarar för deras ekonomi. Nej, ansvaret ligger i att lära dem saker via de metoder som krävs. Även om ens barn inte uppskattar, respekterar eller ens älskar dig så spelar det ingen roll - då biter man ihop och gör likväl det som är ens ansvar: att vara en förälder. Och att vara en förälder är att göra det som är bäst för ens barn - det kan faktiskt vara att byta lås och kicka ut dem ur huset.

Just kopplingen mellan att tjäna pengar och levnadskostnader måste vi lyfta upp i medvetandegrad. Maten på bordet, varmvattnet i kranen och Netflix på TV:n betalar hennes föräldrar för - genom att arbeta. Allt vi kan göra är beroende av vårt lönearbete och det måste vi lära våra barn också. Vi är inte en ekonomisk plattform att ta avstamp ifrån för att förverkliga sig. Även om man är ung när man är arton år så är man myndig med alla de rättigheter och skyldigheter som det kräver.

Det är tragik på hög nivå när man hör om unga som uteblir ifrån sitt första jobb redan dag tre, sjukskriver sig för munsår eller på grund av ångest att föräldrarna fått en vattenläcka på torpet. Jobbigt är det att se de som inte förstår att man har ett ansvar och en räcka skyldigheter och att samhället inte är ett smörgåsbord av rättigheter och kravuppfyllnad. Det är svårt att veta hur man tänker eller om man tänker alls. Det är kanske först när magen knorrar och man behöver en dusch - och det inte finns tillgängligt - som man inser vidden av sina icke-val.

Jag har sagt det tidigare och jag menar det - ett jobb är inte något jag behöver för att ha en meningsfull tillvaro. Däremot behöver jag det, så som de allra flesta, för att försörja mig. Det kommer mina barn också behöva göra även om det ännu inte är helt tydligt och klart för dem.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbete, Fritid, intressant?