Jag vet att det är svårt. Svårt att se när duktiga investerare vandrar på vattnet likt en historisk Jesus och skapar rejäl vinst när index samtidigt krackelerar. Svårt när jag själv blott förmår att förhindra raset i min egen portfölj. Sådant kräva sans i sinnet - att jämföra mig med de bästa, när jag samtidigt inte vill anstränga mig så som de gör, är praktiskt taget rätt dumt. Och i det ljuset ter sig saker och ting något bättre.
Ett av mina starkare barnaminnen är att jag alltid saknade pengar. Jag var alltid pank, helt enkelt. Så som telning räckte aldrig veckopengen - det behövdes godis, Fantomen och fler legobitar. Som yngling hade jag inte råd att köpa de LP-skivor, kassettband att spela in Rakt över disc på eller ens ett vettigt schampo till min tonårsfeta kalufs. Jag sneglade avundsjukt på de av mina kompisar som köpte en platta i skivaffären, hade TDK-band att spela in på och Yves Rocher i duschen efter jympan. Jag kom inte långt med min enda platta med Agneta Fältskog, mina Ton-i-ton-band från BP-macken och Timotei som visserligen doftade gott men var ett maskerat diskmedel.
Jag fick aldrig någon ekonomisk skolning - inte hemifrån och inte från skolan. Alla pengar som på ett eller annat sätt nådde mig, via månadspeng eller reklamutdelningen, konsumerades och inget sparades. Varför var det så? Jag, mina syskon och mina föräldrar pratade aldrig om pengar, vad de är, hur de skapas och vad de innebär för oss. Sorgligt och obetänksamt vilket också har lett till att jag idag inte är miljonär - så som jag borde varit. Jag har inte sparat något alls förrän en gryende insikt började gro när jag var runt de trettiofem.
Jag skulle inte plöjt ned mina slantar i tonåren på flipperspel och öl. Jag skulle sparat 10 procent av min inkomst från mitt första jobb fram till idag. Jag borde tänkte efter både en och två gånger innan jag gjort all den korkade konsumtion som blev till stora belopp över tid. Men nu blev det så och jag kan inte ändra på historien. Den enda positiva som finns kvar är frustrationen över att alltid känna mig pank, något jag numera inte är. Men känslan har funnits med mig under så lång tid att den är så som ett smärtsamt tandläkarbesök - då blir man flitigare med både tråd och borste.
Så jag är trots allt ganska nöjd nu att jag lyckats bromsa fallet i min portfölj med endast 1,5% då OMXS30 tappat 5,8% under samma tidsperiod. Jag har en viss riskaversion just av den anledningen - jag vill inte bli pank igen.
Läs även andra bloggares åsikter om
Privatekonomi,
Upplevelse,
Välmående,
intressant?
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.