De som jagar

Är jag ensam om att känna mig förföljd? Jag tror inte det. Alla företag från näthandlare till Google vill veta allt om dig - var du är, vad du köper och din sinnesstämning. I grund är det för mig obehagligt samtidigt som jag är dålig på att värja mig - jag vill ju konsumera de tjänster som står till buds.

Det finns dock enkla lösningar på den digitala förföljelsen då man kan avinstallera appar och stänga av tjänster. Man behöver inte ha Facebook och telefonen behöver inte berätta var du är. Dessutom så inbillar jag mig att företag som arbetar med denna typ av information granskas på ett helt annat sätt kring lagring av information som kan härleda till enskild person. Den kommande GDPR-lagen lär också betyda en hel del för en personliga integriteten.

Värre är de som faktiskt jagar. De står uppradade längs gångstråk, gator och på torg med sökande blick. Varje dag när jag promenerar till eller från jobbet eller när jag är ute på lunchen för att göra ett eller ett par ärenden så finns de där. Jag blir stressad, negativt påverkad och inte så sällan irriterad. Jag tvingas försöka kryssa mig fram på min färd för att hålla ett betryggande avstånd mellan mig och de som jagar så att de inte kommer åt mig. När det inte lyckas och de hurtfriskt inleder med 'ursäkta får jag ställa en fråga..' eller 'vad har du för mobilabonnemang?' känner jag mig tvingad att avböja artigt när jag egentligen vill ge dem fingret eller be dem dra till varmare plats. För de som jagar är inte inbjudna i min sfär och de inkräktar på min integritet och min tid. Vad jag har förstått så krävs heller inga tillstånd för att på ett ganska påfluget och provocerande sätt försöka delge mig information eller försäljningsargument - här finns inget skydd.

Det finns ett utbrett krav på förbud för tiggeri. Men i jämförelse med de som jagar är tiggarna till mestadels diskreta och lågmälda. De som jagar, däremot, är oftast skolade i sin konst med en väl intränad svada för att verbalt kunna suga fast människor på stan. Jag vet att jag inte är tvingad att stanna men samtidigt så nyttjar de som jagar människors välvilja, artighet och medkänsla för sina syften - så i sak blir det ett tvång.

Värst är de gånger de jag blir tilltalad av ett brett leende av en person i färgglad väst och jag faktiskt surar, promenerar vidare efter att jag muttrat ett nej. Då får jag efter mig ett lika hurtigt '..men då får du ha en underbar dag', liksom för att ge mig dåligt samvete. Det är omöjligt att freda sig mot de som jagar.

Men jag hoppas på att det är kontraproduktivt. Själv noterar jag noga vilka det är som jagar -  från Internationell människohjälp till Comviq - och memorerar vilka jag inte ska köpa tjänster av eller bidraga till. De som inte låter mig vara ifred kan känna sig rökta under betänklig tid. Men det är jag, det. Ni andra kanske inte ser det som jag och kan rycka på axlarna åt de som jagar. Mitt problem är att jag känner mig just - jagad.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Erfarenhet, Känslor, Upplevelse, intressant?