Att inte ge upp

Att misslyckas är bra. Då lär du dig av erfarenhet. Att aldrig trilla och skrapa knät gör dig till en sämre lämpad individ. Att misslyckas är kunskap. Omskrivningen att lyckas missa är faktiskt så mycket bättre. Att fira att man lyckats är trevligt men innehåller inget mer än att det gick bra. Däremot att fira att man missat målet - lite eller grovt - borde alltid vara på sin plats.

Den unge Frank Woolworth exemplifierar detta i högsta grad. Han slet hårt som bondson men han saknade inte ambitioner - att växa upp i slutet av 1800-talet på landsbygdens USA var fattigt och hårt. Frank och hans bror fick tidigt lära sig värdet av varenda cent och han närde tidigt en dröm att kunna sälja varor billigt och samtidigt ge god service till alla - oavsett om de var rika eller fattiga.

Frank slutade som 16-åring att arbeta på gården, gick en kurs på en handelsskola och började sedan som lärling utan lön i en butik. Frank arbetade hårt och tack vare detta fick han en rekommendation så att han kunde börja ett arbete i en större speceriaffär. De ville ville dock heller inte betala någon lön för honom men Frank förhandlade fram ett löfte om 3 dollar och 50 cent per vecka - efter tre månaders gratis provanställning.

Att arbeta som expedit var ett hårt arbete - utöver att städa och expediera skulle Frank också vakta mot inbrottstjuvar - han fick sova i butikens källare med en pistol under kudden. Frank arbetade så hårt att han blev sjuk - det som idag kallas att gå in i väggen. Han återhämtade sig dock.

Våren 1878 fick Frank nys om något som kallades lockvaror - en butik använde detta för att locka in kunder att köpa andra varor och skapa merförsäljning. Lockvarorna sålde man med förlust eller helt utan vinst. Frank var beredd på att satsa och 1879 öppnades världens första Woolworthbutik - och det blev ett fiasko. Staden han öppnat i var för liten. Butiken fick slå igen och Franks alla pengar gick till att betala fodringsägarna.

Året därpå öppnade butik två i en annan stad där han utökat sortimentet från 5-centsartiklar med även 10-cents. Första dagen så såldes en tredjedel av lagret. Rätt strategi hade hittats - alla immigranter som kom till USA var fattiga och behövde billiga saker till hemmet. Det såldes tallrikar av glaserad lera som lätt blev kantstötta, dukar och kläder, glas, konstgjorda blommor, skolband och fotoramar - allt billigt men med tveksam kvalitet. Ja, och Frank Woolworth slutade sina dagar som miljardär.

Frank föddes fattig men slutade som rik - varför? Jag tror att det var drivkraften att ta sig ur armoden i kombination med en idérikedom om att det var fullt möjligt. Det är inte lätt att födas rik då du saknar refernsramar kring pengar. Det var ju också därför som Frank hellre anställde bondsöner än pojkar som gått på handelshögskola - de senare ville inte börja från botten och arbeta sig upp till butikschefer.

Att tjäna lite på mycket är enklare än att tjäna mycket på lite. Ungefär som att ha många inkomstkällor, både passiva och aktiva, jämfört med bara ett enda vanligt kneg. Ett skojigt exempel är godisförsäljningen under Frank Woolworths era. Normalt grossistpris för ett kilo godis var 50 cent och en godtycklig butik sålde detta sedan för 80 cent. Frank Woolworth började med att sälja sitt godis för inköpspris och efterfrågan rusade iväg. Och eftersom Woolworth därmed började köpa in enorma mängder godis så bjöd tillverkarna under varandra - vilket ledde till att man ändå tjänade på försäljningen.

Idag sliter vi nada i jämförelse med förr - varför lyckas vi då inte? Är det lättja och avsaknad av ambition? Har vi haft det för bra för länge?

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Ekonomiprat, Inspiration, intressant?