Sent ute

Jag är ju en sådan där gammal räv i ekonomibloggvärlden som skrävlar mer än åstadkommer. Tomma tunnor skramlar mest, som det sägs. Att vi i familjen Penning inte nått längre på alla dessa år visar på en skral inställning och slappa förmågor.

Samtidigt är vi inte genomusla, vi har ju trots allt sparat tio, tjugo, trettio procent av våra inkomster och denna trendlinje fortsätter att peka uppåt. Den nya sparmatrisen målar upp 49 % så som månatligt mål.

Att det är ett ämne som fascinerar och sätter griller i huvudet på folk. Går det att spara sig fri? I vårt konsumtionssamhälle och där till och med politiker spottar på sparande men gynnar belåning? Det kittlar och det skaver, värmer och ger frossa. Sydsvenskan ger luft i en artikel om en familj som sparar regelmässigt - de har dessutom en blogg som jag missat fullständigt. Tidningen kör en sensationslöpsedelteknik - Storspararens framtidsplan: ”Om tio år kan vi leva på våra investeringar”.

Men det är samtidigt en bra artikel som inte lämnar viktiga frågeställningar åt slumpen - inte minst frågan kring vad som är viktigt i livet eller inte så som sommarhus och fin personbil. Det lite ovanligare är att de båda makarna valt att ha delad ekonomi, men samtidigt så har de inga barn och då är det också en enklare ekvation.

På bloggen skriver herr Oberoende kring vad som faktiskt är det enda intressanta - varför vill man bli ekonomiskt oberoende och göra denna ansträngning? Och det är ju faktiskt mycket bra sammanfattat - skapa valfrihet och att lycka ej bor i konsumtion. Och som jag också säger att en kassabok är en förutsättning för att få penningkontroll.

Är det lycka man letar efter så har man redan hittat den. Verktygen har vi till hands sedan födseln. Att lära sig att hantera sina förväntningar är nyckeln. Hur du uppfattar din verklighet är själva låset.

En penningmaskin, så som herr Oberoende kallar den, är bara ett medel som helgar ändamålen. Pengar i sig gör ingen lycklig utan de är också ett verktyg att använda sig av. Familjen Pennings maskin heter Guldhönan och hon kommer inte att få se någon 4-procentsregel - den schablonmässiga regeln som säger att man bara kan plocka ut 4% ur sitt kapital för att bibehålla det.

Nej, vi bygger ingen familjeförmögenhet för kommande generationer utan slantarna ska vara till oss. Barnen får sina verktyg av oss att skapa sina egna förutsättningar och det tycks fungera - båda barnen sparar för framtiden och de där 10 procenten som är gränsen klarar de galant. Jag önskar bara att mina föräldrar, skolan eller för den delen samhället lärt mig som barn och ungdom hur pengar, sparande och frihet hänger samman.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Ekonomiprat, Motivation, Upplevelse, intressant?