Återhämta

Pension är ett ständigt hett område. Allt sedan ATP-guldåldern fram till dagens pensionsbroms har det stötts och blötts hur illa det är och hur etter värre det kommer att bli. Du kommer att få si och så mycket mindre i pension för varje vecka som passerar. Det är, enligt mig, mest ett ihåligt gapande från sensationsjournalister och vi bör istället ta det hela med ro. Däremot behöver vi alla planera.

Först och främst - pensionens storlek är relaterad till hur mycket du arbetar under ditt yrkesliv och hur hög din lön är. Det bästa för din pension är att jobba heltid, jobba längre men samtidigt jobba mindre! Att slita ut sig i förtid, att gå i väggen och att försöka överprestera är dumt. En höjdhoppare behöver inte ha en decimeter luft mellan rumpa och ribba. Nej, man måste hålla hela vägen. Sjukdom tar död på inkomsterna och på din framtida pension.

The fiercest enemy of Good Enough is Perfect.

Per Penning

Så med det sagt hävdar jag att karriär aldrig kan vara viktigare än hälsan. Att du inte får en röd häftapparat är inte hela världen.

Du ska ge dig vinn om att hitta återhämtning i din vardag och under din lediga tid. Vi är biologiska varelser som måste agera utifrån de förutsättningar som detta innebär. Inte minst stress har det skrivits miltals kring och vi borde veta bättre. Och vi kan inte, vi får inte, skylla på yttre faktorer - vi behöver alla lära oss att hantera de situationer som skapar stress för oss.

Olika saker uppfattas som stressande - en dead-line på jobbet, att hinna till dagis i tid, att jäkta till ett möte, problem med sin chef eller kollega, att inte ha ett arbete alls, dålig ekonomi eller oron för en åldrad förälder. Generellt kan sägas att många upplever stress när de har för mycket att göra på jobbet, privat eller i skolan. Sociala krav och förväntningar som vi har svårt att leva upp till, för många krävande uppgifter, oförutsägbarhet och sådant vi saknar kontroll över - stress lurar lite överallt.

Stress är en överlevnadsinstinkt som har gjort att vi överlevt i tusentals år. Förr i tiden hjälpte den oss  i situationer som krävde fysisk aktivitet som svar på en hotfull situation. Hjärnan och kroppen ställde in sig på att kämpa emot hotet eller fly ifrån det och stressreaktionen brukar kallas kamp- flyktreaktionen. Kroppen reagerar på samma sätt i dag trots att vi sällan behöver mobilisera fysiska krafter för att hantera stress. Men när vi inte kan kämpa eller fly kan vi istället hamna i att spela död. Det programmet sätts i gång när hjärnan bedömer att faran är så stor att varken flykt eller kamp kommer att hjälpa. Det är det parasympatiska nervsystemet som aktiveras och drar ner på energin. Det leder till trötthet, yrsel, muskelsvaghet, låg puls, lågt blodtryck, en svimningskänsla och symtom från magen. Vi känner en stor trötthet, blir handlingsförlamade och kan känna oss nedstämda och deprimerade.

Så vår biologi är en välsignelse och en förbannelse på en och samma gång. När hjärnan tolkar en situation som hotfull larmas det sympatiska nervsystemet blixtsnabbt. Det sympatiska nervsystemet är en del av det autonoma nervsystemet som styr andningen, blodtryck och puls, sådant som vi inte kan påverka med vår vilja. Olika stresshormoner som kortisol, noradrenalin och adrenalin utsöndras från binjuren och skickas ut i blodet. De har till uppgift att se till att puls och blodtryck höjs och att det finns tillräckligt med socker och energi till musklerna och hjärnan för kamp-flyktreaktionen. Vi blir mindre känsliga för smärta och blodet koagulerar fortare.  Blodflödet dirigeras om så att musklerna och hjärnan får mer blod medan matsmältningen, huden och andra organ som inte behövs för kampen på liv och död får mindre.

Kronisk stress leder till förändringar i hjärnan. I vår hjärna finns runt 100 miljarder nervceller som är sammankopplade i stora nätverk. Nervcellernas uppgift är att ta emot, bearbeta och skicka iväg signaler. För att hjärnan skall fungera krävs att kommunikationen mellan nervcellerna fungerar bra. I studier på djur har forskare visat att förbindelserna mellan nervceller dras tillbaka vid kronisk stress vilket leder till att kommunikationen försämras.

Så vad kan vi göra? Jo, vi behöver aktivt arbeta med oss själva. Allt behöver inte stressa oss men när vi väl blir det så behöver efterbörden hanteras. Gaspådraget i kroppen vid en stressreaktion är gjort för att aktiveras under en kort stund. Därefter behöver kroppen vila och återhämta sig för att andra viktiga kroppsliga funktioner ska få utrymme. Vi klarar av perioder av stress utan att ta skada. Skadligt blir det om stresspådraget pågår länge utan tid för återhämtning, vila och sömn.

Att vila, att sova, att återhämta sig - här finns nyckeln. Det tar dock tid. Tid som du behöver avsätta, kanske till och med i din kalender. Du behöver ta pauser även i jobbet - en fika eller en liten promenad. Själv har jag hittat mitt sätt att få ner varvtalet: att göra saker långsamt.

Att minska på sina bråttom-beteenden kan vara en stor utmaning men ger omedelbar effekt. Det kan vara att jag aktivt väljer den längsta kön i butiken, att jag rör mig långsammare, pratar långsammare, tar längre tid på mig i duschen. Men även att göra saker långsammare - allt från att skriva på datorn till att dammsuga. Det är inte helt lätt i början utan kräver närvaro och eftertanke. Men det fungerar och minskar helt tydligt mitt adrenalinpåslag. Och tro det eller ej - trots långsamheten tar saker och ting inte speciellt mycket längre tid utan det blir per automatik effektivare.

Det behöver inte vara så märkvärdigt. Det handlar om att slappa så att hjärnan får sköta sig själv lite på egen hand - inte att hela tiden vara i nästa uppgift i tanken utan bara här och nu. På så sätt blir du bättre på att känna av om du är på väg att gå upp i varv och kan därmed bromsa i tid.

Läs även andra bloggares åsikter om Det som är livet, Erfarenhet, Hälsa, Verktyg, intressant?