Inte era barn

Jag minns tiden innan vi bildade familj, den tid som var före barnen. Den var då, kan jag stilla inse. Inget blir som förr och det är heller aldrig meningen. Då visste vi inget om föräldraskap, förstod inte vidden av att vara förälder och anade föga konsekvenserna. Aldrig någonsin, oavsett vad som sker, är en människa som blivit förälder en gång utan barn. Med barn som en gång kommit till oss är vi evigt föräldrar.

Barn är diffusa innan vi har dem. Lite som att köpa en hundvalp eller en ny möbel. Vi vet inte riktigt vad det är som komma skall. När vi sedan väl har ett litet knyte så blir det hela brutalt klart - det här är en liten människa och en individ. En någon som vi har det hela ansvaret för. Aldrig någonsin kommer det att finnas ett större sådant.

Små barn är små bekymmer, sägs det. Tro mig, det stämmer. I takt med att barnen växer och blir äldre blir de också alltmer kompetenta, intelligenta, begåvade och starka. I takt med att de blir äldre ökar deras förmåga till empati, tröst, mänsklighet och vänskap - men också förmågor som är mindre önskvärda men likväl mänskliga: avund, beräknande, elakhet, fåfänga och så vidare. Och detta är jobbigt för alla föräldrar då vi så gärna bara vill se det fina i sina barn. Dessvärre så är de precis som vi är och de har samma arbete att göra - att anstränga sig i varje stund att vara en bättre människa.

Familjen Pennings barnaskara blir för varje dag mer flygfärdiga och redo att lämna boet och leva sina egna liv. Inte nu, inte omedelbart men obönhörligt allt närmre. Och sådant är föräldraskapet. Vår uppgift är att bereda de bästa förutsättningar vi kan för våra barn så att de kan flyga själva. Nej, inte pengar, egen lägenhet eller röda mattor. Utan de mänskliga förutsättningarna - att vara snäll, att vara omtänksam och att vara generös. Att vara en bra människa. Om du som förälder glömt bort dessa saker så tänk till igen och du kommer att förstå.

En dag så flyger ditt barn. Du kan bara önska Bon Voyage och på återseende. Sådant är livets gång. Khalil Gibran beskrev det precis så som det är, oavsett vad vi vill tro. Detta var på 1920-talet men inget i detta hänseende förändras.

Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.

Ni kan ge dem er kärlek men inte era tankar ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus
som ni inte kan besöka, inte ens i era drömmar.

Sträva att efterlikna dem, men försök inte att göra dem lika er.