Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Storhet


Jag känner ett antal personer, både vänner, bekanta och släktingar, som har ett problem - deras välmående är kopplat till andras uppskattning. Och ni kanske ser bekymret?

Att förvänta sig, eller värre, att kräva erkännande eller uppskattning från andra människor är en återvändsgränd. Detta ligger utanför din kontroll. För sanningen är den att du aldrig kommer att uppskattas till fullo oavsett dina ansträngningar - inte av dina föräldrar, inte av din chef eller dina kollegor, inte av din regering eller ens dina barn.

Uppskattning av dig är inte de andras uppgift - det är din uppgift. Du ska ägna dig åt att uppskatta dig själv, de saker du tar dig för och den person du vet är rätt att vara. Svårare är det inte.

För andras uppskattning kan också lätt bytas ut till avundsjuka eller fientlighet. Det är inte värt besväret. Var din egen största supporter istället och var det nu.

En ytterligare nivå i jakten på uppskattning eller beröm är den bortom döden - människor vill leva för evigt, hågkomna som stora personer, fantastiska föräldrar eller vänner som åstadkom än det ena eller det andra. Men den svåra verkligheten är att du ändå, efter din död, kommer att glömmas bort förr eller senare. Dessutom vad spelar det för roll när du ändå är död? Post Mortum-berömmelse är meningslös, bara det innevarande ögonblicket är värt något - det du gör här och nu har betydelse. Du har inget annat än nu.

Och då kan frågan uppstå: ska jag leva som om det idag är min sista levnadsdag? Svaret är nej. Du ska istället leva som om idag är hela ditt liv. Betydelsen av detta är att du ska leva fullt ut varje dag, inte rusa iväg men heller inte skjuta upp något, inte göra något av föga betydelse men däremot fylla dagen med väsentligheter. Inte fundera på framtiden och heller inte grubbla om det som varit - utan vara här och nu eftersom imorgon inte existerar.

Det här kan vara den sista text du läser. Lunchen du åt kan ha varit den sista. Du ler mot din älskade i samma stund som ditt hjärta stannar. Du kanske kramade ditt barn den allra sista gången idag? Njut av det. Var fullt i det. Fullständigt. Lev fullt ut idag och med lite tur kan du göra om samma sak imorgon.




Kommentarer

Populära inlägg