Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Den blinda fläcken


Pappa, har jag hundratusen på banken? Det har Ove i min klass. Frågan fick jag av sonen häromdagen. Nej, det har du inte. Vi sparar inte pengar till dig. 

Det höjde kanske din puls? Vilka föräldrar! Att inte spara till sina barn för att, så som alla våra sparinstitut uttrycker det, ge dem en bra start i livet - det är ansvarslöst. Ring socialen!

Jag lyssnar på mången podd och ett stort antal handlar om privatekonomi. Och i de samtal som där förs finns så mycket klokskap och kunskap som jag lär av. Ända tills ämnet glider in på sparande till barnen - där försvinner det mesta av begåvningen ut genom fönstret. Alla enormt pålästa privatekonomer, de sparar till sina barn. Varför undrar jag? Analysen finns inte där utan det är lite luddigheter som att det är bra med en kontantinsats till första lägenheten, finansiering av studier eller kort och gott: ge dem en bra start i livet.

Men vad är en bra start i livet? Vem har gjort en grundlig studie i detta och kan ge mig det jag alltid bygger alla beslut på - fakta. Empiriskt handlar det om ting som en god utbildning, en meningsfull fritid, trygghet i sin tillvaro och möjlighet till att kunna påverka frågor som rör dem själva. Självklart låter det - men tänker vi som föräldrar i dessa banor i tillräcklig omfattning? Har du en dialog med ditt barn kring vad han eller hon vill? Vad som motiverar? Vad som är av vikt? Hur han eller hon tänker?

Från mitt perspektiv är det enkelt att se att våra barn är vår akilleshäl och vår blinda fläck. Vi skulle göra allt för dem för vi älskar dem gränslöst. Men kan kärlek kväva? Styr vi för mycket i alla vår gränslösa kärlek? Absolut - vi förstår inte bättre. Men faktum är att ditt barn är en människa som förr eller senare kommer att vara klokare än du är - de är evolutionen i ditt släktled. Att bestämma vad som är rätt eller fel för dem är fruktlöst och fel i grunden. All lärdom kommer ur dialog och inte pekpinnar - men framförallt ur erfarenhet. Barn behöver misslyckas, förstå vad ett misslyckande är och försöka igen. Och igen.

Om du vill se vad barn kan uträtta så måste du sluta att ge dem saker. Sluta att ge dem pengar utan motprestation. Barn är inte människor som vi älskar för att de är barn, utan för att vi på sikt blir vänner - våra allra viktigaste vänner. Barn behöver uppfostran när de växer upp men därefter är vi som föräldrar klara med den uppgiften. Många klarar inte av det senare, tyvärr. Men barn som blir ledsna av motgångar blir inte olyckliga utan rustas för ett liv där de kommer att möta motgångar. Ledsna barn ska ha kärlek, vår tid och vår omtanke. Efter tröst - på det igen!

Två citat av författaren Elbert Hubbard sammanfattar mina tankar ganska väl - ett handlar om insats och ett om att ge:

De som aldrig anstränger sig att göra mer än de får betalt för, får heller aldrig mer betalt för det de gör.
Om föräldrar gör för mycket för sina barn så kommer inte barnen att göra mycket för sig själv.

Jag har stort förtroende i mina barns förmågor. Jag ser det ofta, ibland dagligen. Båda telningarna vet att de inte kommer att få några pengar på ett konto den dagen de fyller arton år. Eller senare, för den delen. De har lärt sig att förhålla sig till detta. Den äldre sparar flitigt av sin lön, är sparsam i sitt leverne och siktar nu på en högre utbildning. Den yngre pantar burkar, säljer saker på nätet och är planerar sin framtid. Jag har aldrig förmanat och pekat att det är viktigt att vara klok med pengar - däremot har jag förklarat för dem vad sparande över tid ger för makalösa effekter och att de inte får några pengar av sina föräldrar. Jag har också berättat för dem att de pengar de kommer att ha i sina liv är de de tjänar - men framförallt de som de sparar. Jag har också berättat att om mina föräldrar hade lärt mig dessa saker när jag var barn, de saknade dock kunskap och insikt, så hade jag varit ekonomiskt oberoende vid de fyrtio fylla - garanterat.

Jag ser i min närhet där ungdomar fått dels arvspengar men också färdigsparade konton när de blivit myndiga. Och jag har inte sett något gott utav det - slantarna har varit en gratis bankomat för fest och skoj. Man har fått pengarna utan motprestation och vad kan en människa lära sig av det? Inte mycket - inte vad pengar är värda, inte hur de skapas och inte något gott beteende. Föräldrarna är för många av dessa en källa till inkomst där man kan tigga lite mera trots att barnen borde klara sig själva sedan många år tillbaka. Många av dessa vuxna barn har ingen aning om vad det kostar att flytta hemifrån och de stannar i sina tonårsrum. Den blinda fläcken gör sig påmind om och om igen.

Det är aldrig fel på barnen. De är inte bortskämda utan det är vi föräldrar som skämmer bort. Våra barns förmågor är gränslösa och vi bör ge dem de bästa förutsättningarna för att åstadkomma det de vill göra i sina liv - det är vår uppgift: att förebereda dem för livet därute. I det arbetet finns inte en gratis kontantinsats till lägenheten eller hundratusen på ett konto. Barn behöver få lära sig att deras åsikter är värda att höras, att kompromisser är möjliga, att man bör tänka efter innan man gör som andra säger åt en och att människor kan dela med sig och hjälpa andra utan att först ha funderat över om de förtjänar det eller ej.

Kommentarer

Populära inlägg