Lyxfällan light

Disträ och ur fokus stod jag en vardagsafton i köket och sprätte upp fönsterkuvert med pekfingret. De är inte så många dessa dagar, det flesta av fakturorna är elektroniska. Ja, för det är oftast just fakturor som har ett fönster med mitt namn och min address prydligt i pränt. Så jag ryckte och rev för att snabbt bli av med dessa eländen och tittade inte alls så noga på vad det stod för namn där i fönsterluckan. Ritsch! Vika upp och häpnas - tvåhundrafemton tusen kronor lite drygt? En skuldsedel hos en resursrik bank?

Snabbt blev jag varse kring att förnamnet var fel och så även efternamnet. Och gatnumret var två nummer för litet. Det här var ju grannens brev! Aj då, det var ju inte meningen att öppna det. Det kändes pinsamt. Jag råkade ju läsa att det var ett lån på drygt tvåhundra tusenlappar för ett nytt kök. Till en ränta på mer än 8 procent. Och tio års amorteringstid.

Jag bad många gånger om ursäkt när jag dagen efter lämnade över brevet till grannen. De verkade ta det med ro trots att de inte kunde veta om jag sett innehållet. Och det kanske inte spelade dem någon roll heller, det är väl tidens anda - att låna till sina drömmar. Även om nu ett nytt kök inte är speciellt drömlikt för mig så kanske det är det för andra.

För mig är det mer sorgligt att våra kära grannar, som är vänlighet och omtanke i ett, belånar sig trots att de närmar sig de sextio. Är det nödvändigt? Blev de gladare i hågen över ett nytt kök? Jag förmodar det. Och jag har ju ingen susning överhuvudtaget hur deras privatekonomi ter sig. I deras ålder, och snart så även min, så ska man ju ha besparingar att ta av och inte använda dem för konsumtion. Att låna är då kanske ett bättre alternativ? Fast inte inte den räntan..

Vi förfasas över förlorarna i Lyxfällan men frågan är - hur många av oss är Lyxfällan light?