Fattigrik

Första ljuset är tänt och julen står för dörren. Många lönekonton har inte repat sig efter Black Friday, Black Weekend och Cyber Monday. Löning kom ju strax efter men nu väntar nästa utmaning - julhandeln. Ingen rast och ingen ro.

Att bo i rätt område är för många svenskar av vikt. Och att bo där kostar stora pengar så därför är det också människor som tjänar bra som väljer att bo där. Men som ni alla vet betyder inte en hög lön detsamma som en god ekonomi. Snarare är det så att många känner en ekonomisk press i kombination med att kunna leva upp till hög standard, fint hus, dyr bil och semesterresor. För även om det kanske bara är grannar så träffar man dom på dagis, i skolan och på hundpromenaden. Och kanske de även blir en del av umgängeskretsen?

Det är vanligt att ta nya lån för att klara av statusutmaningen och inte helt ovanligt heller att låna till semesterresor. Fattigdom är skamfylld som alltid och att inte ha råd är inte legitimt eller socialt accepterat. För att prata pengar är tabu - huspriser, boräntor och sparformer är i sin ordning men inte den egna ekonomin. Dessutom föredrar människor att umgås med andra som anses vara hyfsat lika dem själva. Att umgås med personer med helt andra ekonomiska möjligheter känns jobbigt.

Det har blivit viktigare hur vi spenderar våra pengar än hur vi tjänar dem. Samtidigt så klarar inte vart fjärde svenskt hushåll en oförutsedd utgift på 15 000 kronor enligt en undersökning av inkassobolaget Lowell. Ännu fler, närmare var tredje tillfrågad person, anger att de skulle ha svårt att lägga ut 30 000 kronor på något oförutsett.

Enligt undersökningen är det framför allt i den äldre ålderskategorin som marginalerna är små. Var femte person mellan 55 och 64 år anger att det skulle vara mycket svårt eller helt omöjligt med en plötslig utgift om 30 000 kronor. Det är sex procent fler än vid förra undersökningen 2017. Var femte person mellan 55 och 64 år anger att det skulle vara mycket svårt eller helt omöjligt att hosta upp 30 000 kronor vilket är sex procentenheter fler jämfört med samma undersökning 2017. Samtidigt är det allt fler i samma åldersgrupp som också oroar sig för kommunens ekonomi, något som inkassobolaget också undersökt. I den här åldern börjar man fundera över sin pension och om det finns något äldreboende och om man verkligen kommer att få någon hjälp. Eftertankens kranka blekhet kommer alltid förr eller senare.

Jag måste tillstå att jag undrar allt vad som kommer att ske när räntorna stiger. Det finns fortfarande de som ser sitt boende så som sitt enda pensionssparande vilket är synnerligen riskabelt. Senast i veckan hörde jag en kollega runt de trettio som resonerade så. Och vad gäller samhällets skyddsnät är jag dyster - det ser inte bra ut trots vårt hårda skattetryck då politikerna i sandlådan inte tycks bry sig om alla de som står för fiolerna utan mest om sina egon. Samhällskontraktet är uppluckrat, blötlagt och i upplösning - så vad f*n får jag? Så får man inte lov att fråga men det är en berättigad fråga.