Politruk

Jag oroar mig. Jag känner att jag inte kan skydda mina barn.

Det här inget inlägg i något politiskt ställningstagande. Istället handlar det om min frustration, så som en vanlig svensk medborgare som stiger upp i ottan varje morgon, sköter mitt arbete och troget betalar min skatt, kring hur de som kallar sig politiker visar sådant väljarförakt. Ja, jag tycker så - efter valnatten har de inte ägnat oss en tanke utan i månader istället spelat sitt ideologiska spel kring makt och härlighet.

För medan folk skjuter varandra till döds utanför förskolor och vanliga människor drabbas av våldtäkter, hot och fysiskt våld sitter dessa tomtar i kammaren och dricker kaffe och äter kaka och kommer inte fram till något alls. Medan vanliga lärare kämpar med att få ihop barnens skolgång, medan vanlig vårdpersonal fortsatt går på knäna och bränner ut sig i sin förtvivlan över att inte räcka till fortsätter dessa löjens politiker att twittra om än den ena, än den andras politiska hänvist och därmed tillkortakommande som lämplig politiker.

Jag skäms över dem. Det här är så pinsamt. Att man i maktens korridorer inte kan bete sig vuxet. På det sätt som riksdagspartierna beter sig hade aldrig fungerat någon annanstans. Ett företag hade gått i konkurs och en förening hade lösts upp. Och i denna sandlåda som det är fortsätter partiledarna som om folket inte finns i sin jakt på makten, ja den där satans makten som är så viktig för så många av dem.

Det är så mycket ideologi på riskplan och så lite praktisk politik. Det är åtminstone tur att politiker i många kommuner tar ett ansvar för sina invånare och skapar lösningar över både partier och blockgränser. För det är väl så det ska fungera? Att vi väljer våra politiker och att de sedan, så som vuxna människor gör, pratar med varandra för att finna de lösningar som bäst representerar oss, vi, väljarna? Det fungerar dock inte i riksdagen där man istället fryser ut varandra, inte tar i hand med vissa och är oförskämda och elaka - så som små barn som inte lärt sig bättre gör.

Så jag är arg, frustrad och tycker att det här är så pinsamt. Svensk riksdag är fylld av politruker som ser mest till sig själv och sitt parti men glömmer bort oss - vi som betalar deras löner. Vi som varje dag arbetar och försöker få ihop våra liv och samtidigt hedra samhällskontraktet - det samhällskontrakt som många omgångar av politiker, oavsett hemvist, har glömt bort i sin jakt på ämbetet.

Vad kan vi göra, vi det lilla fotfolket, som nu tittar på den här såpoperan? Vi som bara vill ha tillbaka ett Sverige där vi kände oss trygga, hjälpte varandra och kände oss stolta över vårt land. Det finns inte där idag och det gör mig ledsen - jag vill ju bara kunna lämna över ett Sverige till våra barn som är ett snäpp bättre än tidigare, precis så som så många generationer har gjort tidigare. Det är väl inte för sent? Jag hoppas att det inte är för sent.