Sista dagen

Viktigt. Vad betyder det, detta korta och ganska vassa ord? Är det därför det låter så? Lite kantigt, uppfodrande och med ett pekande finger. Viktigt. Vad är viktigt för dig?

Drygt tio år skiljer mig och en vän. Jag är den äldre. Han fick stroken. Denna gång.

På tre dagar gick denna vän från pigg, glad och fullt rörlig till halvsideförlamad och utan språk. Det finns inget att göra mer än att vänta. Vart tar det vägen, var finns den resans slut? En begynnande huvudvärk som han inte såg vidden av.

Nu har fyra månader passerat. Diagnosen är god och livet kan komma åter så som det var tidigare. Han hade tur. Mycket arbete återstår innan han ens kan tala rent och ta sig fram utan stöd. Jag har inte vågat fråga hur han tänker idag? Kanske vad som egentligen är viktigt?

Vi lägger stort fokus vid att göra skillnader om vad som är brådskande och vad som inte är det. Vi satsar mycket på planering, vi har våra beräkningar för pension och våra ambitiösa tankar kring där och då. Vi har en bucket list som innehåller de saker vi vill göra nu, i framtiden och även långt bortom framtiden. Alla förutsätter vi att vi har gott om tid att göra allt.

Antag att en gud tillkännagav att du skulle dö imorgon - eller dagen efter. Om du inte var en djupt feg person, skulle du inte agera direkt och göra omedelbar skillnad? 

Vi lever i exakt den typ av tillvaro som Marcus Aurelius beskrev i ovan citat. Vi kan lämna in idag. Vi kan dö imorgon. Den här veckan eller nästa vecka. Om tjugo minuter eller tjugo år. Oavsett är det oändligt korta tidsrymder i världsalltet.

Så varför lever vi som om vi har för evigt framför oss? Varför slösar vi så mycket tid?

Död och döende är de värsta delarna av livet, eller hur? När allt tar slut, då är det slut.

I största allmänhet är det väl så att vi alla helst vill undvika att dö. Vi kan göra de mest fruktansvärda saker för att hålla oss vid liv, sådant som är mycket värre än döden. Vi förråder vänner och våra övertygelser, vi säljer ut andra, kanske både barn och gamla, bara för att klamra oss fast vid livet. 

Hur patetiskt är det inte? Och vilken otäcka motsättning innebär det inte? Visst, du lever fortfarande rent fysiskt men du har sålt din själ - du kunde lika gärna ligga i koma i en respirator. För vad är livet och vad innebär det att verkligen leva?

Det är ett problem med de patetiska, obestridliga, själviska sakerna vi gör för att hålla oss vid liv. Vi måste leva med våra stölder, elakheter, lögner och fusk.

Människor gör fruktansvärda saker för att få se soluppgången nästa dag, sa Seneca, en gryning som är föremål för sina många synder.

Det finns många saker som är värre än döden, sådant som inte är värt att förhandla med. Att leva på ett sätt som vi kan stå för, det kan vara värt att dö för. Ett långt liv men med ångest på dödsbädden? Nej tack.

Vi behöver minnas detta. Vi behöver komma ihåg. Livet är inte en tidsrymd och en att-göra-lista. Livet är att vara en bra människa, att göra det rätta - det du kan stå för. Det är det viktigaste och inte hur lång din tid är utmätt.