Trött desto sämre. I det mesta. I allt.
Jag kan se en nackdel i att arbeta för mycket. En för stor del av den energi som man har inneboende åtgår till att byta bort mot pengar. Energi och tid. En dag som idag visade prov på det.
Uppe kvart över fem. Kunde inte sova längre. Efter ett toalettbesök började tankarna vandra kring projektet, det där jäkla jobbprojektet som ligger efter i tid, resurs och kvalitet. Lösningsförslag på hur jag skulle kunna knyta ihop min del innan jag går på efterlängtad semester jagade mig ur sängen.
Efter kort frukost, bilfärd och genom entré stod uret på 06:40. Bara att sätta igång. Jobba på. Hämta en kopp starkt kaffe. Jobba vidare. 16:42 rusar jag åstad för att hinna med att handla på stormarknaden. Då är jag trött.
Köper för mycket, för ogenomtänkt och utan mål. Framme i kassan betalar jag med fel kort och går miste om alla rabatter kopplade till livsmedelskedjan. Försöker packa kassarna strategiskt och i hast innan bandet mal ned bröd, mjölk och frysvaror till smulor. Förbannar livsmedelsaffärer.
Hemma 17:39 och släpar in varorna och packar upp och in. Nu är hjärnan tom och nollställd. Inga ambitioner finns längre, ingen ork. Träningen får vara. Allt blir en lista med tillkortakommanden.
Det här var en dag. I en vecka med fem dagar. Helgen blir en återhämtningsfas. Nöjeslivet är att sova ut.
Visst har vi en förhållandevis låg arbetslöshet. Men det finns arbetskraft så varför, varför, varför fortsätter en arbetsvecka att vara minst trettioåtta timmar? Det är förlegat och gammeldags.
Men eftersom så är fallet så får lösningen bli att försöka gå ned i tid, på ett sätt eller annat. Att muta in mindre av inkomsten till att leva och istället leva på färre kronor. Det är den enda melodin.
Jag pratade med en kusin i veckan som skulle lägga nytt köksgolv. Hans fru ville ha något som kallas skeppsgolv. Det kostade tolvhundra kronor. Per kvadratmeter. Köket var femtio kvadratmeter. Jag kände mig svimfärdig. Sextiotusen kronor. Ungefär vad jag måste arbeta för i två månader för att dra in. Jag skulle aldrig kunna förmå mig. Äh, vi lånar till det på huset, sa han.
Var och en gör så som de vill. Vad vill jag? I mina mörkare stunder vill jag inte. Inget alls. Bara vara.
Låt mig vara.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.