När ska du ge upp?

Att ge upp är att erkänna ett misslyckande, sägs det. När du tvivlar, tröttnat och är på väg att kasta in handuken. Glöm då inte - det är aldrig för sent att ge upp!

Det här är lika fånigt som att tatuera Carpe Diem på sin kropp. Det som stör mig mest är alla dessa hejarop kring att du aldrig ska ge upp. Detta är inte rätt väg att gå. Det finns tillfällen då du ska ge upp samtidigt som det inte är ett misslyckande. 

Winston Churchill, storbrittaniens premiärminister under det andra världskriget, var visserligen både butter och en aning excentrisk - men han var inte en som gav upp i första taget. Det tal han höll på Harrow School 1941 är smått legendariskt. Jag citerar oöversatt en del av det:

Never give in. Never, never, never, never - in nothing, great or small, large or petty.

Det är dock den del som kommer efter, som gärna utelämnas, som gör det hela mer intressant:

Never give in. Never, never, never, never - in nothing, great or small, large or petty. Never give in except to convictions of honor and good sense.

Där, i den sista meningen, finns faktiskt villkoren för när du faktiskt ska sluta eller ge upp: när du är ärelysten eller när du inser att det är meningslöst att fortsätta. Det är där klokheten bor - att förstå vad som går att påverka och vad som inte gör det. Att inte ge upp för att det är svårt utan då det faktiskt är omöjligt att uppnå.

Dumhet definieras som att göra samma sak om och om igen och ändå förvänta sig ett annat resultat. Du ska aldrig, aldrig, aldrig, aldrig ge upp - om det inte är det vettigaste alternativet. Förståelsen för skillnaden är det som verkligen kanalisera dina förmågor i rätt riktning och som ger faktiska resultat.

Provocerande? Ja, kanske det. Men inte desto mindre sant. Du kan åstadkomma så mycket mera när du blir duktig på att upptäcka vad som kan ge resultat och vad som inte kan det.