Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Respektavstånd


Ett märkligt land - Sverige. Det kan te sig mänskligt och medkännande. Att säga att alla ska med. Att säga de bevingade orden att av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Men vart ska vi? Och hur bedöms förmåga och behov? Inget är så enkelt.

I Sverige ska det löna sig att jobba. Alla säger så av våra politiker. Det finns många som inte vill jobba. Inte ens jag vill ha det tvånget. Det stora flertalet sätter dock väckarklockan och masar sig ur sängen varje dag. Dock inte alla. Vissa vill slippa undan. Förmåga finns men inte viljan. Då uppstår behov som klingar falskt och som urholkar samhällskontraktet.

Det finns något som kallas respektavstånd. Det handlar om skillnaden i att ha arbetat eller att inte ha arbetat. Det handlar om pension. En person som arbetat ett långt arbetsliv och lagt grunden för välfärden ska ha en bra pension. En person som inte arbetat en dag ska inte ha en lika bra pension. Det är så det är och bör så vara. Verkligheten är en annan.

En snittpensionär som arbetat heltid i 40 år kommer att ha ungefär samma disponibla inkomst som en som aldrig arbetat - det vill säga runt 13 500 kronor. Hur är detta rimligt?

I grunden handlar det visserligen om att ge de allra sämst ställda pensionärerna ett bättre skydd med höjd garantipension och bostadstillägg. Inget fel alls i detta. Men glöm aldrig vikten av ett signalvärde. Läpparnas bekännelse är att det ska löna sig att arbeta men i verkligheten blir det inte så. Effekten innebär att en kvinna eller man som jobbat som undersköterska i 40 år inom vården inte kommer att ha mycket mer än någon som inte har jobbat alls.

Det finns ingen tydlighet i att vår välfärd bygger på att fler arbetar och bidrar. Vänstern tjatar om att redan höga skatter är lösningen men det tror inte jag. Om det inte lönar sig att arbeta för sin egen skull så lär fler strunta i det och på sikt har vi en systemkollaps. Överskatta inte solidariteten. Alla ska med men inte med samma förutsättningar.




Kommentarer

Populära inlägg