Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Tämjd av livet


Vi hör ofta skillnaden i mod beroende på ålder. Unga människor är rastlösa, vill ha förändring och puls. Unga människor tar risker, chanser och utsätter sig för faror. Unga människor jagar sina mål och drömmar. De visar mod.

Någonstans runt eller efter de tjugo börjar detta att klinga av. Vad är det som händer då? Varför slutar de flesta att tro på sina drömmar just då? Det sägs att det är då som livet och världen försöker tämja dig. Vill du vara det? Tämjd?

Att vara tämjd är att ha förlorat sin sanna natur enligt stoicismen. Tänk alla de människor som likt boskap sätter sig på pendeltåget varje morgon för att göra samma, enformiga saker - varje dag. Skillnaden mot en cirkushäst är minimal.

Det fanns en tid då vi alla var modigare, då vi jagade drömmar och mål, då vi trodde på de goda sakerna i livet. Vi trodde på att vi kunde uppnå det vi verkligen ville. Vad hände sedan? Vad tämjde oss? Vad ledde till att vi tappade tron? Vad har gjort att vi tror att andra kan skada oss? Hur kom vi på att det var dumt att ta risker för att uppnå något?

Vi skulle växa upp, sa de. Klippa sig och skaffa ett hederligt jobb. Sluta att spendera tid på lättsinniga nöjen och sluta ta dumma risker. Men hur skulle världen sett ut om ingen tog risker för att förbättra den istället för att omhulda sin barnsliga livskvalitet.

Hur skulle ditt eget liv kunna vara annorlunda? Om du fortfarande är nyfiken, modig och passionerad - hur kan ditt liv vara bättre om du bestämmer dig för att ta fler risker? Vad händer om du inte fokuserar på att vara i säkerhet och trygghet utan bara följer vad som gör dig glad och upphetsad i livet? Vi trygghetsnarkomaner skakar av skräck inför dessa möjligheter.

Är det inte sant att de människor som har behållit sin passion för livet är samma människor som vi ser upp till? Tänk om Martin Luther King Jr hade tämjts när han var ung? Hur skulle världen se ut om Gandhi hade tömts på mod i sin ungdom? Nelson Mandela klippte sig och tog jobb som kontorsråtta?

Det är samtidigt viktigt att inse att vi inte behöver nå dessa människors nivå av inflytande för att få en otrolig inverkan på världen. Att bara leva som den person du vill vara och sträva efter din egen personliga vision är tillräckligt för att helt förändra världen till det bättre.

Jag försöker dagligen, eller åtminstone ofta, att hitta ungdomen i mig själv och regenerera den eld som en gång brann och tvingade mig att gå framåt mot en bättre och ljusare framtid - och att komma ihåg att jag inte var menad att vara medioker.

Du var inte tänkt att leva ett litet liv. Inom dig ligger den mest lysande potential och om du vet det har du också förmågan att leva med mod och passion. Att spendera tid på att hitta dig själv i den ungdom som du en gång lämnade är en inre explosion av stora mått.

Kommentarer

Populära inlägg