Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Påhopp


I brevlådan bland kuvert och tidningar ligger den - en valsedel. Till Europa-parlamentet. Från arbetarpartiet Socialdemokraterna. Bara en valsedel. Med tjugotre namn på framsidan och ytterligare fjorton på baksidan. Med Heléne Fritzon på plats ett och Jytte Guteland på plats tre. För mig är det här en aning provocerande.

För valsedeln, i all sin nakenhet, blir en symbol för en anmodan. Den blir en uppmaning till att rösta på ett parti men utan argument varför. Som ett pekande finger att jag ska göra det någon anser vara rätt utan att förklara.

Jytte Guteland är en av alla politiker som mobbar varandra på Twitter med minst sagt snaskiga formuleringar. En parlamentariker bland många andra som sänkt sig till en sandlådenivå i sin retorik som både fördummar dem själva men också väljarkåren.

Till och med har en del politiska partier fler påhopp på sina motståndare än egna sakliga argument för sin egen förträfflighet - och det är ett lågt betyg för de som ska kallas folkvalda. Ibland är känslan att de aldrig växt upp. Menar ni, politiker, att ni vill ha min röst antingen förutsättningslöst eller för att ni mobbar bäst och värst?

Jag lärde mig en gång på en utbildning att förtroende byggs med hjälp av egna argument. Man fick aldrig tala illa om en konkurrent eller en konkurrents produkt utan endast berätta om sina egna fördelar och värden. Om jag minns rätt vad detta 1994. Vad har ni för interna utbildningar, egentligen, ni våra svenska politiska partier?

Jag undrar allt mer ofta om många av politikerna som är så bestämda, tydliga och övertygade om att de har de rätta svaren på alla svåra frågor - är ni svagbegåvade, tro? Är det så som Bertrand Russell sa, att de dumma är säkra på sin sak medan de kloka fulla av tvivel? Studier visar inte minst att mindre begåvade människor:

  1. Skyller sina misstag på andra
  2. Måste alltid ha rätt
  3. Reagerar med ilska vid konflikter
  4. Struntar i andra människors känslor
  5. Tror att de är bättre än alla andra
Jag nämner inga namn men det är inte svårt att hitta kandidater till de här punkterna i maktens korridorer. Och det gör mig rädd, trött och uppgiven.

Valsedeln hamnade i pappersåtervinningen.


Kommentarer

Populära inlägg