Glädjerika sköna

Glad nationaldag vill jag börja med att önska. En ledig dag, det tackar vi för. Som jag nämnt tidigare så är femdagarsveckor tufft för mig. Kanske mentalt men ändå inte. Jag känner mig trött. Så jag börjar med att hedra mitt land med att i skuggan skriva lite och fundera - som är mina större gåvor och förbannelser. Det ska bli en riktigt varm dag som ska terminera ut i åska och dunder. Ligger det något budskap i det? Jag ska åtminstone inte besöka närmsta stads nationaldagsfirande där statministern ska förhäva sig inför folket. Vi är inte så överens, han och jag.

I mitt arbete kommer jag i kontakt med många kommuner. Allt fler av dessa går med underskott redan idag men fler är på väg i den riktningen. I fjol var det en av fyra kommuner och årets siffra kommer inte vara bättre. Besparingar och höjd kommunalskatt ligger i korten. Orsakerna enligt SKL ligger i en åldrande befolkning, snabb ökning av barn och unga samt för få i arbetsför ålder. Det är den politiskt korrekta linjen. Jag som är i verkligheten ser en annan bild.

Skolor fylls nu i raskt takt på med barn från fjärran länder, i alla klasser från förskola till högstadie men även gymnasie. De mindre barnen har möjlighet att lyckas på grund av att de är i den mest läraktiga åldern men på högstadiet är det för sent. Kommunernas ekonomi tillåter inte mera stöd eller hjälp utan ofta placerar man ut ungdomarna i klasser direkt. I min sons klass, som exempel, med trettio elever idag tillkommer åtta nya elever utan svenska språket.

Jag ser hela klasser i mitt jobb som går ut nian med F eller streck över hela linjen. Nästan alla av dessa heter inte Andersson, Petterson eller Lindström i efternamn. Vad händer med dessa ungdomar? Har de gett upp från start eller har den inte förmått bättre? Hur ser de på sin framtid? Jag är djupt oroad för framtiden.

Jag är frän och pekar med hela handen på denna regering och den förra. Ni var inte naiva utan ni lyssnade inte. Nu har ni gått vidare och låter kommunerna ta hela smällen med allt från bostäder till kommunal service. Och ni har mage att peka på Polen eller Ungern? Vi är ju det avskräckande exemplet tack vare er. Tycka vad man vill om det politiska styret i dessa länder, jag är inte heller förtjust i det, men i just denna fråga förstår jag deras förfäran.

I kommunerna ökar sjuktalen. Människor som arbetar där orkar inte med neddragningar. Genom ospecifika sparkrav minskar resurserna till verksamheterna utan att kraven sänks. Det anses i dag helt naturligt att allt måste effektiviseras. Det förväntas av kommunerna att välfärden ska bli billigare - men det beskrivs inte hur det ska gå till. När en kommun bestämmer att den befintliga verksamheten ska bli billigare, utan att säga hur det ska gå till, så skjuter de ifrån sig ansvaret. Det blir istället upp till varje nämnd eller chef att hitta lösningar på det ekonomiska sparkrav som kommunfullmäktige satt. Prata om limbo!

Det får som resultat att verksamheterna får sluta ta in vikarier, låta lediga tjänster stå vakanta, eller anställa personal med lägre kompetens och lönekrav än planerat. Ekonomin blir bättre men arbetsmiljön blir sämre vilket i sig är en av de största faktorerna bakom att människor lämnar sina arbeten i kommunerna.

Samtidigt har vi resurser som kan arbeta. Ett exempel är den somaliska gruppen som uppgår till över sjuttiotusen människor. Fakta är att en av fem i denna grupp har ett arbete och bland kvinnorna är denna siffra lägst. Det finns kulturella problem som jag inte tänker fördjupa mig men det finns onekligen möjligheter. De somaliska föreningarna kämpar på för att stötta men samhället har inte lyckats få människor i jobb. En gammal men läsvärd artikel finns här. Ekonomifakta har också intressant läsning.

Sverige har minst sagt många utmaningar. Den största är att alltför många politiker har sina huvuden uppe i skyn och inte har en aning vad som sker i folks vardag. Och de frågar sig varför ingen vill rösta på dem längre.

Oavsett önskar jag en glad nationaldag, var du än är och gör.