Redo för livet

Nu sticker jag ut hakan, min vana trogen, för att återigen argumentera för att sparande till barnen är något man bör undvika. Jag har sagt det förr och det finns min sida av myntet att läsa här. Så varför älskar vi inte våra barn eftersom vi inte lyfter dem med sparmedel att tillgå den dagen då de är myndiga? Det korta svaret är: de behöver lära sig pengar.

De flesta pengar skapas av en motprestation. Många föräldrar ger sina barn veckopeng eller fickpengar utan sådana. Vad lär de sig? Ingenting, eller möjligen att mamma och pappa ger mig pengar om jag bara så önskar. Naturligtvis spelar ålder in men lite för många föräldrar drar ut på givandet av slantar alldeles för länge.

Låt oss ta ett konkret exempel. Sonen, nyligen i tonåren, uttryckte önskan om att få åka på språkresa. Vi tittade tillsammans på den här resan och gav tummen ned - den är för dyr. Men om du, kära gosse, arbetar ihop tjugo procent av resans kostnad så betalar vi resten. Detta var förra sommaren.

Sedan dess har otaliga gräsmattor klippts, hundar rastats i ur och skur, ogräs rensats och staket målats. Han tog det här på allvar och i februari hade han sparat ihop dessa tjugo procent kronor. Han var nöjd och tillfreds och han hade i anletes svett insett att så här mycket pengar kräver stor insats - resan blev värdefull. Vi betalade resan och allt var frid och fröjd. Då kom nästa steg.

Min son, du behöver fickpengar i sommar på resan, annars blir det torftigt. Så på det igen med nya arbetsuppgifter och han tog det med jämnmod. Och för varje slant som kom in satte vi in dessa på hans konto och fullt tillgängliga. Insikten att inte konsumera upp det han sparat kom tidigt hos honom. Han stretade på och fickpengarna var i hamn lagom till resan skulle börja. Så vad är sensmoralen?

Jo, han har lärt sig att arbeta ihop pengar till det han hett eftertraktar. Han har lärt sig att pengar har ett värde eftersom tjugo kronor för en hundpromenad kostar energi och tid. Och slutligen, jag tror att han uppskattar sin resa så mycket mer med dessa erfarenheter i ryggen.

Jag ställer mig frågan: hur många av ungdomarna på hans språkresa bara fick den? Jag vet inte men det är nog fler än inga alls.

Att lära sig hantera pengar är mycket viktigt för dagens ungdomar. Detta förrädiska smörgåsbord av snabblån och krediter kräver det. Det är föräldrars ansvar att bygga denna kunskap via erfarenheter i första hand. Erfarenheter med små risker. När de flyttat är det för sent.

Våra barn har inga portföljer som vi sparar åt dem. Nej, de har egna portföljer som de själva sparar i. Inga enorma belopp men stadigt växande. De sparar själva och förstår varför. De vet heller inget annat - de är övertygade om att de inte har några pengar att hämta som vi sparat åt dem när de blir arton år. Tufft? Ja, men livet är tufft. När de blir myndiga faller deras egna konton ut på dem och då får vi se om och vad de lärt sig.

För det yngre barnet har vi dock en överenskommelse: vi matchar det han sätter in med motsvarande belopp så som en bonus eller morot.

Det där snacket om att ungdomar av idag behöver stora pengar för att flytta hemifrån köper jag inte rätt av. Vi har belopp att stötta våra barn med i vilka situationer som nu uppkommer. Men det är ingen mänsklig rättighet att bo centralt, inte heller att bo i en egen lägenhet - kanske börja med att dela en med en eller ett par kompisar?

Vad är resultatet så här långt? Med min vetskap så önskar jag hett att mina föräldrar lärt mig något om pengar då jag var ung men samtidigt inser jag att deras kunskap i sig var skral. De var arbetarklass sedan så många generationer tillbaka som kyrkböckerna sträcker sig och det fanns ingen spar- eller investeringsförmåga.

Vårt äldsta barn har trots sina drygt tjugo år i livet sedan länge passerat hundratusen kronor i eget långsiktigt sparande och har ytterligare femtiotusen minst på andra konton. Allt är eget sparande. Allt. Jag är stolt och jag är glad. Och jag känner ett lugn och en frid. Mitt barn kan och förstår och vi pratar om sparande och investeringar och vad de kan göra på sikt.

Vilken människa växer mest - den som får allt utan motprestation eller den som med egna förmågor löser uppgiften?