Vad nu?

Vad vill jag göra nu?

Så skulle det alltid vara. En naiv tanke? Kanske det. Men jag tittar på vår katt. Han gör så. Ett menlöst liv skulle några säga. Vad är väl ett kattliv? Trivialt och innehållslöst. Inte för en katt vill jag argumentera. För en katt är de göromål som en katt gör, eller inte gör, deras hela liv. En katt är nog oftast lycklig i det. Vad som också är mycket tydligt med en katt är att den definitivt inte, med uttryck, vill bli tvingad. Till något alls. Den säger nej med bestämdhet. Antagligen därför det inte finns något som kallas katthjul.

På grund av en ombyggnad på min arbetsplats har jag jobbat hemifrån under en veckas tid. Jag tycker om det då jag gillar mitt eget sällskap. I stillhet och utan krav på direkt interaktion. Jag slipper klä upp mig och jag sparar över en timmes resa till och från. Oavsett, det finns inget vad vill jag göra nu. Det finns bara det här måste jag göra nu, därefter och sedan. Ibland allt, helst, på samma gång.

Jag har blivit mer kattlik, dock. Om en vecka går jag på en efterlängtad semester som ska fyllas med vad vill jag göra nu. I fredags fick jag en e-post (jag vet, jag är gammeldags men mail är ju engelska) som egentligen var en jättelång tråd av ursäkter, undvikande, pekande och ignorerande av en kunds behov som löpte hela vägen tillbaka till den sista vintermånaden. Ingen hade tagit tag i det här och nu hade den nått mig.

Har du tid och möjlighet att lösa detta? Alla har gått på semester men du är ju kvar. Har du en lucka, lite tid över? 

Nej.

Svaret blev nej. Min sista vecka är planerad så att jag med råge ska kunna stänga ned datorn och gå hem på fredag. Hade jag fått detta rop på hjälp från en kund i mars månad hade det inte gått så här långt utan jag hade sett till att något skedde. Nu, över tre månader senare, vill de lämpa detta bylte i mitt knä att lösa med en besviken kund och där jag inte kan överblicka varken vad som behöver åtgärdas eller hur mycket tid det tar. Så som ung och grön hade jag kanske sagt ja och med det som följd att jag jobbat häcken av mig och gått på ledighet så som en urlakad trasa. Kanske på fredag men lika gärna några dagar senare för att hinna i mål. Så jag sa nej. Tack och hej. Hej men nej.

Jag ljuger inte längre. Det har varit en befrielse. Jag är en sanningssägare (lätt att stava fel till sanningsägare, som är något helt annat) som baserat på min erfarenhet och etiska kompass svarar utan att pådyvla. Att säga sanningen är inte det bästa att göra i en tävling för att bli populär. Att tala sanning, men med takt och ton, är rätt väg att gå.

Människor blir sura eller kanske arga. En del kanske hatiska. Min uppgift är inte att leverera trevliga meddelanden om de omskriver verkligheten. Min uppgift är att berätta sanningen, oavsett vem som blir upprörd och hur impopulär jag blir, för det är det enda som leder någonstans. Följsamma människor är fega människor.

Vad vill jag göra nu? Det är inte, som man kan tro, att vara reaktiv. Som att, vanan trogen, ta upp mobilen och surfa. Att göra det jag vill kräver frihet från tanken. Att vara i nuet vilket kommer med att släppa tankarna för en stund. Skärpa sinnena - dofter, synintryck, känsel, smak och hörsel. Då kan du hitta ditt vad vill jag göra nu. Och du kan bli förvånad över vad du vill göra nu. Det kanske du aldrig hade trott att du ville göra nu?

Om du söker lugnet, gör mindre, så som Marcus Aurelius en gång uttryckte det, vilket i sin förlängning betyder gör mer av det som är viktigt. Att göra mindre fast bättre.

Du är ingen marionett. Sluta att rycka till när någon drar i snörena. Lyssna på dig själv och var inte reaktiv. Andras tillkortakommanden är inte, nödvändigtvis, ditt ansvar. Du har ju koll på det som du ska ha koll på.