Nu affektueras verkligheten på min lönespecifikation. Det som började med irritationen av beskattning av löneinkomst och tankar kring att löneväxla bottnade till sist i ett beslut att gå ned i tid.
Jag är av åsikten att vi som arbetar, anstränger oss, utbildar oss och tar studielån bestraffas via löneskatterna. Det är bra att den så kallade övre skiktsgränsen för statlig skatt ska slopas. Den kallas också för värnskatt. Det påverkar inte mig eftersom jag inte tjänar så mycket pengar men jag är helt emot det eviga utsugandet av människors inkomster. Tro det eller ej men namnet värnskatt myntades 1915 då en extra skatt togs ut för att stärka försvaret. Dagens värnskatt är bara ren skär utsugningspolitik.
För egen del så såg jag statlig inkomstskatt som en nagel i ögat. Jag kan gott jobba lite mindre, resonerade jag, så att jag kom under brytpunkten för denna skatt. Med ett av världens högsta skattetryck på medborgarna och en oansvarig penningpolitik så bidrar jag gärna lite mindre än nu. Vi har ju trots allt över sju procent som sitter på bänken av de i arbetsför ålder.
Jag har gått ned till 90 procent i arbetstid och det kostar mig lite drygt 6 procent av min lön. Jag förlorar visserligen lite i andra led men det gör inget, det är bagateller. Jag förlorar tre semesterdagar om året men vinner femtiotvå lediga dagar - ett utmärkt byte.
Ungefär tusen kronor kostar åtta timmar ledighet mig. På pappret. Men jag slipper resa till jobbet och jag har känslan av ledighet en hel dag. Och kvällen innan som blir likt en extra fredag.
Tvåtusentvåhundra kronor per månad blir det mindre i lönekuvertet. Jag kan leva med det. Jag lurar staten på drygt fyratusen kronor per månad som de nu inte kan slösa bort i något mörkt slukhål. Min lilla men tydliga protest som de naturligtvis struntar i.
Är du inte solidarisk, säger de. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Om det bara hade stämt överens med verkligheten. Ja, jag är kanske cynisk men inte dum. Vi kan inte fortsätta att beskatta människor så här hårt om det inte finns garanterade motprestationer från samhället och staten. Det talas nästan aldrig i media eller bland politiker om alla de som troget varje dag går till jobbet men sedan inte kan få en tid på vårdcentralen när de väl blir sjuka. Jag tror vi närmar oss ett paradigmskifte, däremot till vad är högst osäkert. Allt fler får nog, är jag rädd.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera här på bloggen, inget går upp emot en levande dialog. För att göra det så enkelt som möjligt men samtidigt bibehålla ett skydd mot anonymitetens nättroll krävs nu inloggning för att kommentera.
Kommentarer kräver registrering, exempelvis hos Blogger, Google, Yahoo, Wordpress eller annan OpenID-leverantör.
Håll en god ton i kommentarerna, respektera övriga kommentatorer och läsare samt håll er till ämnet. Brott mot svensk yttrandefrihet, hets mot folkgrupp, uppmaning till brott eller personliga detaljer om privatpersoner och uppenbar reklam kommer att raderas.
En del kommentarer identifieras automatiskt som spam och dyker därför inte upp förrän de avspammats. Ha tålamod!
I övrigt undviker jag att censurera så det är kommentatorns ansvar för innehållet som föreligger.