Rumtiden

Att känna stress över tiden. Det kan inte vara en bra sysselsättning? Nej, det förstår jag ju. Det är inte bra. Tiden är alltför värdefull att kontaminera med dåliga känslor.

Före Big Bang fanns det ingen tid alls. Rumtiden existerade inte. Det har jag läst i en spännande bok skriven av Christophe Galfard. Du kan tjuvläsa lite här.

Christophe, om någon, borde veta. Att tiden existerar men att den är relativ. Och på ett märkligt sätt knuten till det livgivande ljuset. Din tid är olik min. I faktiskt mening inte ens lika lång. På riktigt. Ur tidens perspektiv är det mesta vi tar oss för, vi små människor, helt ointressant. Ur världsalltets synvinkel är allt vi gör med vår tid troligen inte ens märkbart.

Tiden är en av de fyra dimensioner jag rör mig genom. Just nu, när jag sitter still, är det bara en dimension som ändras - tiden. Kan man tro. Jag sitter dock på jorden som i denna stund rör sig i en enorm hastighet mot och ifrån allt möjligt. Vi färdas sittande mot en superhop, The Great Attractor, med 2 200 000 kilometer i timmen. Det går inte ens att sitta still.

Tiden, som den är beskaffad, rör sig obönhörligen för oss i ett flöde som för en människa börjar i ett medvetande och slutar i medvetslöshet. Vissa får ett långt liv. Kanske ett bra liv? Men vad är ett bra liv? Som en bok, men förord, kapitelindelning och jag vill tacka? Något som kan planeras i rumtiden?

För egentligen finns inte något annat än här och nu. Ja, jag vet. Det är en trött klyscha. Carpe diem och crea diem tog definitivt död på dess charm. Men det är inte mindre sant för det.

Det jag upplevde för tre minuter sedan, att jag gick till kaffekokaren och slog upp en kopp, existerar blott som ett minne i min hjärna. Det ögonblicket i rumtiden är evigt förlorat. Det skedde då, för nu fyra minuter sedan. Jag kan nå detta ögonblick i mina tankar, åtminstone tills jag glömt bort denna triviala händelse.

Jag kan föreställa mig vad som kan komma att ske om tre minuter. Inte mycket troligen. Jag sitter nog fortfarande här och skriver på datorn medan familjen snusar vidare i sina sängar. Eller så störtar ett flygplan i trädgården. Mindre sannolikt. Men vem vet? Inte ens tre minuter framåt vet vi något alls om mer än i en fantasifull fantasi. Men om tre minuter är det nu. Allt är nu, hela tiden.

Och att jag längtade till helgen under arbetsveckan och att jag grämer mig över att en ny snart är över mig är lögner och hittepå. Jag vet det. Men tankevärlden är en lömsk vän, en falsk sådan, som tutar i oss allsköns lögner om vad som varit och vad som kan tänkas ske.

Så i ett nyktert tillstånd, vilket inte har med alkohol att göra, så är jag fri. Då är jag här, där jag är och just nu, i det enda som finns. Och då försvinner min stress. Tiden ter sig plötsligt bara vacker, stilla men obönhörlig i sitt flöde. Jag följer med den i rumtiden, ögonblick för ögonblick, tills tidens ände. Jag är ett med den. Jag är en del av allt.