Det menlösa samtalet

En empirisk studie.

Jag studerar andra numera mer än vad jag deltar. Det kommer väl kanske från min personlighet. Jag gillar samtalet men bara det goda samtalet. Det som innehåller kvalitet, lärande, insikter och positiva vibrationer. Inte flaset, tramset och det oväsentliga. Inte bara att prata och bekräfta. Och där ligger nog det som jag finner intressant i allt det ointressanta.

En grupp människor samlas. Var och en pratar och oftast handlar det om sig själv, i något sammanhang. Vi andra lyssnar, några nickar, det skrattas och det bekräftas - det du sa var något bra och det ger talaren bekräftelse och kanske några lyckohormoner. Och så rullar det på - än den ena, än den andra säger något och cirkeln sluts om och om igen. Men innehållet är så erbarmeligt tråkigt - det är semestrar, tv-serier, relationer, föräldrar, barn och så det evigt förekommande jobbet och karriären.

Ungefär 97 % av det som sägs i en grupp, exempelvis ett arbetsgäng på en fika eller afterwork finner jag ointressant. Och jag kan haka på, för formens skull, och också berätta om något ointressant som hänt i mitt liv. Haha - det var kul eller roande. Men här skiljer jag mig - eftersom jag inte längre triggas av bekräftelse, inte yttre sådan. Sedan ganska lång tid tillbaks kommer min bekräftelse inifrån. Att det kan låta märkligt må vara hänt men jag bryr mig verkligen inte längre om vad andra anser om mig, mitt eller vad jag säger och gör. Jag har naturligtvis en etisk kompass med både empati och omsorg men den är inte kopplad till yttre omständigheter.

Ännu bättre är att jag saknar förväntningarna på andra - att de ska göra si eller så och säga ditten eller datten i interaktionen med mina förekommanden. Nej, det är inte så längre. Om jag exempelvis hälsar på någon och denna person inte hälsar tillbaka så är det inte något jag bryr mig om. Jag går inte och funderar på vad andra tänker, eller inte tänker, om mig. Yttre omständigheter når mig inte längre - inte i själsvärlden.

Det är oerhört befriande. Hela min upplevelse av världen skapas inifrån och även allt förflutet och alla framtid. Det enda som finns är egentligen bara nu och här och jag själv så som betraktaren av livet. Och vem är jag? Har du försökt finna dig själv någon gång? Då behöver du först fråga dig vem det är som letar. Jag är nämligen bara det som finns i Jag är.. och inget därefter. Jag är inte mitt namn. Jag är inte min barndom. Inte min karriär, min fysik, min kontext. Jag är inget alls mer än jag. Jag är den som upplever livet genom mina ögon och mina andra sinnen. Det finns inte en enda tanke som är jag.

Därför är samtalet för mig något som ger mig närvaron här och nu, som lär mig något, ger mig insikter, idéer och kanske lösningar. Där samtalet innehåller värde. Och eftersom jag inte får ut något av att jag kan berätta hur bra det gick för mig på börsen, i skolan, på jobbet eller hur bra jag är så är just det värdelöst. Därför är också dessa samtalsämnen lika ointressanta för mig när andra berättar om det. Samtidigt så förstår jag att för andra är det här viktigt då de närs av yttre stimuli, att känna sig inkluderade och vara en del i ett sammanhang. Jag förstår och jag bekräftar. Men samtidigt så tycker jag synd om dem. De har inte förstått. Inte ännu. Kanske aldrig.

Något är allvarligt fel när mer än en miljon människor löser sin tankevärld med anti-depressiva mediciner. Än fler jagar metoder i allt från KBT till böcker om självförverkligande. Det är sorgligt då jag numera vet, och många med mig, att livets film inte spelas upp med andra som aktörer och statister. Tittar du efter noga så ser du kulisserna och orkestern i diket. För det är egentligen så himla enkelt. Att varenda upplevelse du har är sprunget ur en tanke. Och en tanke är ofta himla verklig samtidigt som den är noll och intet.

Ta inte tankarna på så stort allvar. Eller rättare sagt, ta dem aldrig på allvar. De är bara en del av livets dans - både dåliga och härliga tankar. Du kan aldrig hålla fast vid någon av dem ändå. Och när du väl insett tankarnas ovikt så kan du göra vad du vill. Alltid, varje dag, varje stund och minut. Det finns inte längre några hinder. Njut av färden.

Så åter till det menlösa samtalet. Hur många sådana har du varje dag? Eller varje vecka? På festen, middagen, afterworken och så vidare. Var hittar du ditt värdefulla samtal? Eller är du kvar i det menlösa samtalet och får din bekräftelse, eller det motsatta, där?