Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Far är rar


Fars dag är visserligen en månad bort men likväl aktuell, året om. Att vara man, dessa dagar, är inte enkelt. Än värre blir det om du är medelålders. Och vit. Efterbörden av MeeToo, som hade kunnat vara enbart positiv, är en illaluktande sörja. Det finns aktörer som föraktar män. Hur är det möjligt?

Det är enkelt att konstatera att varken godhet eller illasinne sitter i könet. Detta inlägg handlar dock om mannen och är inte menat att förringa kvinnor även om de utelämnas i texten nedan. Jag är stolt oavsett, hela min ättelinje är fylld av starka män och kvinnor som på olika sätt slet för att hålla sina familjer vid liv och hälsa. Men just idag är det mannen jag tänkte skriva om.

Det är väl högst rimligt att få vara stolt över den du är - oavsett om du är eller identifierar dig så som man, kvinna eller något annat, för den delen. Lika rimligt är det att hävda att jag inte kan vara ansvarig för vad andra män gör eller inte gör. Jag är inte en potentiell våldtäktsman. All denna polarisering är bara av ondo. Men jag är inte heller en del av ett kollektiv av människor med snopp.

Att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor är inget du kan motsätta dig, så är det bara. De fysiska är påtagliga men även mentala skillnader finns, vare sig vi vill det eller inte. Evolution i all ära men riktigt så långt har vi inte nått att alla skillnader är sociala konstruktioner. Det vi kan vara överens om är att alla individer ska ha samma rättigheter och skyldigheter - och individer får inte klumpas ihop i könstillhörighet i dessa frågor. Det är också därför jag är helt emot kvoteringar mellan könen då det bör vara bäst lämpad individ som bör väljas. Egenskaper måste vara viktigare än kön.

Att vara familjefar, som jag, är också en utsatthet i sig. Oavsett vad vi tycker så är mannen, oftast, fysiskt överlägsen kvinnor i styrka och att det finns nedärvda skäl till detta är tydligt. Mannens uppgift var att skydda familjen, gruppen eller flocken. Oavsett hur rationell man är i sitt tänkande finns säkert dessa egenskaper kvar i våra sinnen. Jag skulle göra vad som helst för att skydda min familj, även med livet som insats. Så fungerar en man.

Att varje vardagsmorgon stiga upp och gå till jobbet för familjens försörjning är för mig också en del i detta. Traditionellt är det fars uppgift att skydda och stötta, med orubbligt lugn och självbehärskning ska mannen lösa familjens uppehälle. Samtidigt så vet jag att vi har en ny verklighet där mansrollen helst ska utplånas och ersättas med något annat, vad vet jag inte riktigt.

Att spotta på den traditionella mansrollen är som att spotta på mig. Att vara man är inte att slåss, mörda eller att våldta. Inte heller att i alla sammanhang behöva misstänkas för att vara patriarkal eller kvinnofientlig. De som ägnar sig åt detta är inga riktiga män. Riktiga män är stolta över sina goda egenskaper som de kan utföra gott med. En riktig man är trovärdig.

En riktig man har omsorg i tanken. En riktig man ingriper, skyddar, stöttar och hjälper sin omvärld och samtid utan en tanke på sitt eget bästa. En riktig man ser ett större syfte i sin roll än enbart självförverkligande. En riktig man avslutar sin dag med att tänka efter om han var bättre idag än igår.

Kanske är jag ett utdöende släkte. Samtidigt verkar många yngre män av idag vara synnerligen osäkra på sig själv och sin roll. Ibland funderar jag på om inte en riktig kris, ett krig eller en svältkatastrof hade utkristalliserat riktiga män från de falska. Vem vet.

Varje individ, man som kvinna, måste hitta sin egen väg, sin roll och sin etik. Att bara lalla med samhällståget är menlöst, ointressant och meningslöst. Jag tror fullt och fast att det för var och en finns ett högre syfte än livet i ett vanilj-Sverige med bostadsrätt och pensionsplan. Eller så är jag bara en botlös romantiker?

Far är rar. Och mor också.

Kommentarer

Populära inlägg