Inteckning

Hur det är för er, det vet jag inte. Men för mig blir det inte någon egentid i juldagarna förrän tidigast juldagen. Och jag älskar egentid. Jag kan fylla den med så mycket och den är aldrig tillräcklig. Därmed inte sagt att jag alltid vill vara ensam, så är det inte. Men jag har verkligen en diger lista med saker jag vill göra som inte passar ihop med socialiserande. Kanske du förstår vad jag menar. 

Nu efter jul, är jag rädd, har många familjer arbetat upp en kontokortsskuld som ska betalas, helst i sin helhet, i januari. Och januari har också fått ett öknamn - årets fattigaste månad. Det är denna månad som allra flest frågar efter en matkasse från Frälsningsarmén. Oavsett privatekonomi så är det i sig en baksmälla där man betalat julens excesser, nyårsfirandets middag och kanske mellandagsreans fynd med pengar man inte hade. Januari är pantbankens mest hektiska månad under året. 

Kanske, möjligen, är det vårt gängse sätt att se på lån och krediter. Vi tänker inte så mycket på det så som vad det faktiskt är - konsumtion med pengar vi ännu inte tjänat.

Balansen mellan vad vi tjänar och vad vi betalar ut måste vara i balans. Aldrig får mer pengar försvinna ur ditt privatekonomiska system jämfört med vad som kommer in. Oavsett om det är ett kreditkort eller ett bolån så är det en inteckning vi talar om. Du har köpt din bostad som till stor del betalats med lån och ditt pantbrev är din inteckning. På kreditkortet har du tecknat ett avtal där du förbinder dig att betala tillbaka i tid eller låna till en ränta. Men oavsett kredit eller lån är det pengar som du ännu inte tjänat som ska betala både amortering och ränta.

Det behöver inte vara dåligt. Nej, det är mer av en mental inställning. Tittar jag på familjen Pennings privatekonomi så är det ingen ko på isen. Däremot finns det, när vi går in i nästa decennium, en upparbetad kreditskuld som ska betalas i januari. Det finns ungefär trettio dagars inteckning på pengar vi ännu inte tjänat in. Så fungerar de flesta kreditkort, inget konstigt alls. Men egentligen borde vi alltid ha överbetalat kreditkortet med samma belopp som vi nyttjat det - för den goda sakens skull som är: köp bara för pengar du har. 

En kusin till mig köpte en nästan ny BMW i veckan som han ska betala 3 850 kronor i månaden i ungefär tio år. Kul idag, okey imorgon men om två år? Tre? Han har egentligen inte ekonomi för denna bil men det är roligt, det kan jag tillstå, att köra en sådan vagn.

Bolån är vad de är. Hur ska man se på dem? Bolån är speciella i den bemärkelsen att de är en hybrid mellan behov och lyxkonsumtion. Alla behöver vi bo någonstans men många lånar också till betydligt finare boende än de kanske har råd med på sikt? Låga räntor ger oss ett andrum - tills vidare, kan man säga. Ett par goda vänner, som hade bra ekonomi och låga lån, valde under året att belåna sig rejält för att bygga till sitt hus och topprenovera det. Hos dem har det aldrig funnits en tanke på att sluta arbeta innan 65 - inte för att de inte skulle vilja utan för att det finns ett mentalt lås att man ska jobba så länge. Och då kan man lika gärna konsumera.

Familjen Penning har också inteckningar. För 2020 kommer vår kostnad för den vara lite drygt tjugosextusen kronor varav det mesta ränta på bolånet. Detta är ungefär tre procent av vår nettoinkomst. Vår skuldkvot ligger på c:a 300 procent och riksgenomsnittet på c:a 340 procent. Samtidigt har 13 procent av hushållen en skuldkvot över 600 procent. För de flesta är det hanterbart idag, till dagens räntenivåer. Samtidigt är en nivå på 600 procent motsvarande en hel månads nettoinkomster, efter ränteavdrag, om du har en boränta på 2 procent. En stor inteckning, enligt mig.

Skuldkvot är ett trubbigt verktyg men likväl en indikator. Många hushåll har inga andra tillgångar än sina löner som kommer med regelbundna intervall - så längde de jobbar och inte är sjuka eller blir arbetslösa.