Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Julkort


I år skickar familjen Penning inga julkort. Skälen är flera. Tidsbrist och engagemangströtthet är två. Jag tycker det är trevligt med julkort, speciellt de som kanske är ett foto på avsändaren med familj. En del människor träffar vi för sällan på grund av avstånd och då är det roligt med en bild av deras verklighet.

Ja, eller verklighet? Jag vet inte. De julkort som vi får är allt från ett litet kort med en tomte på undertecknat God Jul av en gammal faster, de ser likadana ut varje år, till djupa engagemang i långa julbrev med ett årsepos. Jag tänkte knyta an till de senare.

Ett av de julbrev vi får varje år både roar och retar mig. Det brukar bestå av bilder på den familjens medlemmar vid glädjefyllda tillfällen och det är ju roligt och inget fel i det. Men när de kombineras med texten i julbrevet så är det när kväljningarna och de sura uppstötningarna kommer.

I brevet är alla framgångsrika och det berättas om utbildningarna på fina skolor, om de fantastiska jobben som alla har eller får, om barnens nya partners som är så lyckade (de gamla försvinner snabbt in i glömska), hur mycket de har råd med att köpa och om hur lyckade alla är.

Då slår tanken mig om TV-serien Solsidan där den nyrika hemmafrun Mickan pratar med sin vännina kring hur viktigt det är att hennes barn blir lyckade.

-Är det inte viktigare att de blir lyckliga? undrar väninnan.
-Jo, absolut, går det att kombinera så visst, replikerar Mickan.

Jag ser inte det positiva i att ständigt försöka visa en sida där alla alltid är bra, bättre och bäst. Där ens barn är så lyckade och duktiga. Julbrevet är en koncentrerad giftig mix av hur jargongen går under resten av året. Men de får ju göra som de vill.

För hur skulle mitt julbrev se ut? Inte ens jag vet det för jag hade inte haft något att teckna ned. Min familjs integritet är helig och jag sprider varken det positiva eller det negativa i någon riktning. Vi lever våra liv i godmod och förnöjsamhet och pratar aldrig i termer om lyckade.

Jag hoppas däremot att mina barn blir lyckliga. Så som doktor i fysik eller som busschaufför. För det finns inget som är att vara lyckad för mig som har med utbildning, jobb eller förmögenhet att göra.

Jag kanske är udda men blott lyckliga barn gör mig lycklig - att de njuter av sina liv, det korta och underbara liv vi alla tilldelats. Jag kommer aldrig att leva genom mina barn, blott för dem. Alltid.









Kommentarer

Populära inlägg