Röda mattan

Det är hälsosamt att inte bevaka börsen några dagar. Ett sådant gyllene tillfälle är exempelvis sportlovet. I Skåne infaller detta lov vecka åtta och efter åtta dagar i skidbacken har jag fått hälsosam distans till hur den Penningska förmögenheten har utvecklats.

Tänk om jag varit smart och begåvad som ung, då hade jag varit rik idag. Mina egna tillkortakommanden och senfärdigheter genom åren försöker jag varna mina barn för. Och de är förvånansvärt lyhörda trots att orden kommer från deras far.

Jag har ett enda råd att ge dem men ett som jag önskar att de tar med sig varje månad och varje år under deras levnad. Och vilket är det? Jo, att alltid spara tio procent av allt de tjänar. Från nu till sist. Tio procent. Mer om du vill men aldrig mindre.

Jag förstår att det inte är enkelt eller ens inspirerande när de där tio procenten är några tior per månad. Ett av mina knep är att erbjuda en dubbling av insättningen. Om grabbhalvan sparar trettio kronor av sin månadspeng sätter jag in ytterligare trettio. Han valde då att sätta halva sin månadspeng i ett längre sparande och har så gjort i över ett år och inte klagat en gång. Med gåvor från morföräldrar och en och annan julklappspeng har han nu nått tjugofemtusen kronor. Inte så illa med femton vårar bakom sig.

Dottern jobbar flitigt i avvaktan på studieinspiration och trots låg lön sparar hon flitigt. Uppemot fyrtio procent stoppar hon undan och har nu på eget bevåg sparat ihop mer än etthundrafemtio tusenlappar. Hem betalar hon hyra för att få en känsla av att det kostar. Hon har mål i sitt sparande och det är för mig ett vackert skådespel att bevittna. Ingen offerkofta någonstans utan målmedvetenhet och därmed självförtroende och tilltro till sin förmåga.

Som en vän en gång sa till mig: om du är vuxen, vilket du är vid arton års ålder, så ska du leva så som en vuxen. Och det innebär egenansvar för sitt liv. Med myndighetsålderns alla rättigheter följer ansvaret att ta - ansvar.

Jag tror inte en minut på att det är lyckat att låta sina barn växa upp utan ansvar, ett ansvar som börjat i smått - så som att bädda sängen - till en vuxens ansvar - som att klara sig själv och sin försörjning. Det är skillnad på att som förälder rulla den röda mattan framför dem på estraden eller att stå gömd i kulisserna och finnas där om ifall att det går åt skogen. Och det är ofta bra om det går åt pipsvängen, inget är en så bra erfarenhet som en emotionellt laddad kullerbytta.

Jag ser alldeles för många ungdomar i vänkrets och släkt som är bortklemade, aldrig behövt ta en risk, aldrig misslyckats för det har föräldrarna förhindrat, inte vet att pengar tjänar du fler och mer av om du har bevisat dig, som inte förstår att ett jobb är en försörjning, som inte vill ta vilket jobb som helst, som vill förverkliga sig och inte vara en knegare. De borde inte skämmas för de har inte lärt bättre men däremot borde deras föräldrar skämmas. Deras barn är handikappade av pidestalen de satts på och den tro på sin egna förträfflighet det tutats i. Självförtroende är bra men fallet blir högt och hårt när man inte ansträngt sig ställs mot de som gjort det på arbetsmarknaden.

En förälder är alltid sina barns mamma eller pappa. Men en förälder som fostrat sina barn att bli vuxna kan fortsätta att vara det med lugn och glädje. Och dessutom stolt över sitt jobb. Jag är övertygad om att barn kommer att konfrontera sina föräldrar i framtiden med frågor som: varför ställde du inga krav? Varför tvingade du mig inte att söka ett jobb eller en utbildning? Varför lärde du mig inte att det blåser hårt härute? Varför klemade du bort mig?