Fortsätt till huvudinnehåll

Utvald

Skeenden

Jag landar sällan. Mitt liv är i stort en färd i ständig flykt. Sällan finns tiden och förmågan samtidigt att tvinga korta bröstflås till djup magandning. Eller förvirrade, lätt förglömliga planeringsövningar till tankar som blott kan uppstå i en närvaro i nuet - då jag egentligen väljer att inte tänka alls. Sådant kan ske när jag är fri från jobbets krav och familjelivets agendapuls. Annars inte. Jag började fundera kring skeenden. Sådana som uppstår hela tiden ur intet. Ibland ett och ett men också i ett komplext parallellt mönster. Kanske en varm känsla på huden då solstrålar letar sig dit. Eller en insikt kring något som mitt undermedvetna bearbetat under lång tid. Ett fågelstreck precis i skymningen i en skog, vid en strand där molnen brinner i alla röda nyanser. Den kalla vinbärssaften mot gommen, sur och söt och torr på en gång. Ett leende från en okänd människa som jag känt hela livet. En melodi som har långt många fler toner. Sinnena är mina vänner hela vägen i en färgprak

Köpa läget


När man nått en aktningsvärd ålder, likt mig, finns det inte så många krav kvar på sig att hålla fast vid. Det är självfallet behagligt men är inte allmängiltigt. Själv minns jag inte minst skoltiden en gång i forntiden, speciellt högstadiet men också till viss del på gymnasiet - behovet att vilja passa in. Och en nog så viktig faktor var kläderna. Det gick inte att ha på sig vad som helst, inte.

Fram till sjunde klass satte jag på mig vad morsan gav mig. Nu i efterhand är kanske allväderstövlar, skottsrutig flanellskjorta och stuprörsjeans ganska roande men på den tiden var det bara bevämt och icke kliande plagg som spelade roll. Men som sagt, det ändrade sig med hast i någon slags insikt som slumrat sedan de första töltiga stegen som liten pilt.

På några veckor var det ny giv - märkeskläder blev blodigt allvar. Jeans skulle vara från Levi Strauss. Tröja från Lyle & Scott, Pringles eller Lacoste. Skor ska vi inte prata om. Oavsett så var det märket på plagget som avgjorde om du var inne, helt ute eller möjligen hade potential att slippa töntstämpeln. Samtidigt så hade jag inte pengarna att skaffa mig status och inte heller mina föräldrar. Nej, de försökte inte ens eller förstod mina bekymmer.

På något sätt överlevde jag ändå trots jeanskopior från Asien, bomullströjor utan varket märke eller smak och skor från Ecco, den första modellen med jättetjock sula och genuin gubbstämpel. Visserligen saknade jag stil, självförtroende och identitet eftersom kläderna under denna känslornas tid skapade allas identitet och hur var och en uppfattades. Så illa var det.

Jag känner dock, med viss smärta, igen klädångesten hos min son. Jovars, han är inte en tönt som jag var och heller inte utan självförtroende som jag. Men vikten i att vara en med rätt plagg på kroppen finns även i denna generation. Och jag har en viss svaghet och förståelse för honom.

Och han får kläder men inte de dyraste. Det finns tydligen kompromisser som fungerar i hans värld. När hans bästa kompis köper ett par jeans för tolvhundra kronor får grabben ett par för hälften men som fortfarande inte är gråimport från en lumphandel. Men han undgår pikarna, pekandet och hånflinen. Visst är det beklagligt att det är som det är.

Trösten är hans ekonomiska medvetenhet. Han låter sig inte dras med i butikerna med polaren. Istället hittar han mellanvägen som sedan via internet kan bevakas i realisationshänseende. Och jag köper gärna kläder åt honom när han hittar fyndvaror.

Jag förstår att märkeskläder är viktigt under en viss tid i livet där självkänslan sitter i plaggen. Även om det inte är vad jag önskar. Jag, så att säga, köper läget.

Kommentarer

Populära inlägg