Kreditvarningen

 Det finns siffror som definierar oss. Personnummer, kontobalans, antalet tecken i ett lösenord. Och så finns det siffror som omdefinierar oss. För mig kom en sådan siffra på ett papper från en vårdcentral. Ett blodsockervärde. Siffran var inte katastrofal. Den var inte en dödsdom. Den var, på ett sätt, mycket värre.

Den var en kreditvarning.

I decennier har jag behandlat min kropp som en stat med oändliga naturtillgångar och en AAA-rating. Jag har tagit ut lån i form av sena nätter, undermålig mat och utebliven motion, allt till en förbluffande låg ränta. Konsekvenserna var försumbara. Kroppen AB var en solid, tillväxtorienterad verksamhet, och jag inbillade mig att jag var "too big to fail".

Prediabetes är den första officiella nedgraderingen från kreditvärderingsinstitutet. Det är ett meddelande från Moody's & Standard & Poor's i mitt eget blodomlopp som säger: "Vi har noterat en ohållbar skuldsättning och en sviktande underliggande tillgång. Räntan på framtida lån kommer hädanefter att vara avsevärt högre."

Plötsligt kostar en kanelbulle inte längre tjugofem kronor. Den kostar tjugofem kronor plus en mätbar risk för min framtida organsvikt. Den där kvällen i soffan istället för en promenad är inte längre bara en kväll i soffan; det är en aktiv avsättning från min sida till en framtida hälsokatastrof. Värdet på allt har omförhandlats, och inflationen på mina dåliga vanor är skenande.

Och här ligger våndan. Den intellektuella delen av mig förstår detta perfekt. Jag är en man som uppskattar data. Jag kan lägga upp en strategi, skapa en plan, allokera resurser. Jag kan läsa på om glykemiskt index som om det vore en kvartalsrapport. Men den andra delen – den irrationella, barnsliga, vanestyrda varelsen som faktiskt är jag – den gör uppror.

Den sörjer förlusten av min frihet. Den rasar i tysthet över att de gamla, enkla reglerna inte längre gäller för mig. Det är min protest mot den biologiska marknadens oundvikliga korrektion. Det är melankolin i att inse att den långa, expansiva tjurmarknaden från min tjugoårsålder definitivt är över. Nu väntar en period av konsolidering, av återhållsamhet. I bästa fall en sidledes rörelse, i värsta fall... min alldeles egna, utdragna björnmarknad.

Jag tvingas bli en aktiv förvaltare av något jag tidigare tog för givet. Varje måltid har blivit ett investeringsbeslut. Varje promenad en amortering på min hälsoskuld. Jag slutar drömma om kursraketer och börjar istället värdera den låga men stabila avkastningen från en fiberrik kost.

Det är frustrerande, ovärdigt och djupt personligt. Och mitt i denna kamp, i detta motvilliga accepterande av min kropps nya, strama finanspolitik, inser jag med en blandning av sorg och klarhet att det är den enda affären som faktiskt betyder något. Att jag lyckas stanna kvar på plus-sidan i livets balansräkning.