Tomrummet

 

Ibland slår det mig när jag minst anar det. När jag rensar i garaget och hittar en gammal verktygslåda. Hans verktygslåda. Doften av olja och metall blandas med en våg av minnen, och för en sekund är han där igen, med sitt lugna leende och sina starka, trygga händer. Men bara för en sekund. Sedan sköljer verkligheten över mig igen. Tomrummet.

Sorgen efter pappa är en sak. Den är skarp och tydlig, som ett ärr som alltid kommer att finnas där. Man lär sig leva med den, bära den med sig. Det är en sorg över något som har varit, en avslutad historia fylld av minnen som man kan plocka fram och vårda, även om det gör ont.

Men det finns en annan sorg som jag bär på. En som är mer smygande, mer diffus, och på många sätt svårare att greppa. Sorgen över mamma. Demensen är som en tjuv om natten, som långsamt och metodiskt stjäl bit för bit av den person hon en gång var. Det är en långsam farväl, utsträckt över år, där man förlorar henne lite i taget. Glädjen i hennes ögon när hon ser mig byts ibland ut mot en förvirrad blick. De gemensamma minnena, själva grunden vi byggt vår relation på, bleknar och försvinner in i en dimma.

Det är en märklig känsla att sörja någon som fortfarande lever. Att se en skugga av den man älskar och samtidigt minnas den fulla, levande människan. Man fastnar i ett limbo mellan då och nu, mellan minnenas klarhet och nuets förvirring.

Det får mig att fundera över vad som egentligen utgör en människa. Är det våra minnen? Våra relationer? Vår förmåga att känna igen våra nära? När allt det skalas bort, vad finns då kvar? Jag har inget svar. Jag vet bara att jag håller fast vid de små glimtarna av igenkänning, de klara ögonblicken, hur sällsynta de än blir.

I allt detta mörker försöker jag hitta fotfästet. Precis som med ekonomin handlar det om att bygga en buffert, inte bara av pengar, utan av mentala och känslomässiga reserver. Att vårda de goda minnena, både av pappa som han var och av mamma som hon var. Att finna styrka i nuet, i min egen lilla familj. För livet går vidare, oavsett hur mycket man vill pausa och spola tillbaka. Och det enda man kan göra är att försöka navigera vågorna så gott man kan, även när det känns som att man drunknar.